En dag i vackra Lijiang


20:e januari:


Jag åt frukost (Lijiang style fried rice enligt menyn) i utkanten av Old town of Lijiang och sedan promenerade jag vidare och ju längre in i den gamla stadsdelen jag kom desto mer och mer turistigt blev det. Men jag har inget emot det egentligen, många använder ordet som om det vore något fruktansvärt och skamset över det medan jag kan njuta av att gå bland krimskrams och överprisade souvenirer av alla dess slag. Vackra ställen blir turistiga, vare sig man vill det eller inte. Och detta är en makalöst vacker plats.

Old town of Lijiang är vackert men i all sin blyga överdådighet; de hundratals små och uråldriga innergårdarna med blomarrangemang i olika färgteman, vattnet som rinner intill husens grunder och genom hela den gamla staden egentligen och som skapar ett ständigt kluckande (växelvis forsande) ljud som följer mig vart jag än går på de snirkliga små kullerstensgatorna. Det är ingen som kan ifrågasätta varför staden är placerad på värdsarvslistan av UNESCO, tänker jag.

Det är kyligt i luften och solen värmer inte på samma sätt som i Kunming. Jag önskar jag inte skickat hem min stora, varma vinterjacka med pappa samtidigt som jag stänger den tunna vindjackan så gott jag kan ovanpå alla lager av tröjor. Överallt ser jag kvinnor i enorma dunjackor och färgglada mössor. Och så ser jag kvinnorna från de olika minoritetsgrupper som lever här, klädda i vackra karaktäristiska mönster och smycken.

Jag vandrar rakt genom den gamla delen av Lijiang, tar sikte på det mäktiga Jade Dragon Snow Mountain, som syns i fjärran i princip under hela min promenad. Plötsligt når jag grindarna till The black dragon pool. En park med en sjö (är den konstgjord?) och vackra små tempel och paviljonger. En extremt charmig park, dess lummighet tilltalar mig till en början men snart hittar jag en stig som leder upp på ett litet berg just bredvid parken. Ett äventyr. Efter att vakten tillåtit mig att promenera på stigen (de mandarintalande kineserna måste uppvisa legitimation och registrera sig men jag slipper) börjar jag min hajk. Jag inser nästan direkt att vandingen är brantare och mer krävande än jag först har trott men mitt envisa jävlar anamma tvingar bort orostankarna på min sorgliga ursäkt till höft och jag tänker att all eventull smärta i höften helt enkelt får vara värd denna hajk, för utsikten är fantastisk och vädret är fint och jag kommer ändå inte vandra på någon av de kända lederna här. Så varför inte denna lilla led? Det är svettigt, tungt och brant men när jag når slutet av leden (ett tempel med utsikt rakt över Jade Dragon Snow Mountain står där) är det mödan och den redan då ömma höften värt det. Promenaden tillbaka är mödosam och höften värker mer än på länge men till slut lyckas jag komma ner och då är benen alldeles darriga.

Jag köper frukt av en gammal kvinna just utanför entrén till parken och äter sedan lunch när jag är tillbaka bland de knotiga kullerstenarna inne i Old Town. Sedan går jag in på Starbucks för att snylta på deras internet. Jag läser nyheterna (när ska Sverige få en regering?) och skriver lite i min anteckningsbok när en kille plötsligt frågar om han kan slå sig ned. Givetvis går själva frågan förbi mig men hans kroppsspråk och undrande ögonbryn förstår jag och jag nickar. Jag frågar om han kan prata engelska men han skakar generat på huvudet och säger "No no no". Det förlägna i hans blick smickrar honom samtidigt som jag önskar att det inte fanns där. Men jag har sett samma genanta skugga kasta sig över andra ansikten flera gånger under min resa. Unga killar (det är alltid killar) som försöker säga något till mig varpå jag visar upp en av mina färdiga fraser i telefonen "Hej, jag kan tyvärr inte förstå dig eller prata kinesiska. Kan du prata engelska?" och som börjar rodna och febrilt skaka på huvudet eller säga "No". Det är som om de tror att det är något jag förväntar mig av dem när det i själva verket är tvärtom om och för mig bara en förhoppning om att hitta människor att kunna prata med och förstå. Men nu sitter alltså den här killen mittemot mig och han plockar upp sin mobil och börjar prata till den. Den översätter åt honom och plötsligt kan vi samtala. Jag skriver på Google translate (och tackar mig själv för att jag köpte en VPN-tjänst innan jag åkte från Sverige) och han fortsätter att prata till sin app. Han bjuder mig på någon typ av latte med tesmak (helt okej) och jag försöker tacka honom ordentligt men han bara viftar bort mina försök. Han visar bilder på berg han har bestigit, förundras sedan över mina bilder hemifrån som jag visar. Han har varit på resande fot länge, uppfattar jag det som, och han tycks leva för bergsbestigning och vandring. Jag frågar om han har en partner, för han sitter under vårt samtal och skickar massvis av hjärtemojis till någon via Wechat och han berättar att han har det och att hans flickvän jobbar som sjuksköterksa och inte har kunnat följa med på resan. Jag frågar om han saknar henne och han nickar. Jag tänker på Axel.

Jag skriver i Translate att jag måste gå vidare, när jag känner att något mörkt är påväg in över mig, och går hastigt ifrån den trevliga killen som genast återupptar sin konversation på Wechat. Vi vinkar till varandra och önskar varandra lycka till först, såklart. Jag virrar därefter omkring planlöst bland vattnet och de små husen tills ångesten fullständigt tagit över mig och jag lyckas hitta tillbaka till Starbucks och jag sätter mig utanför på trottoaren, ringer först mamma och sedan Axel med hjälp av Wechat. Allt är en dimma.

Efteråt letar jag mig tillbaka till mitt hostel. Jag äter äckliga dumplings som ger mig kväljningar på vägen tillbaka för att jag mår illa av hunger. När jag slutligen anländer till det lilla hostelet är mina ögon svullna och jag är alldeles utmattad, benen är fortfarande darriga. Jag ringer Axel igen och vi pratar. Jag ringer Alice och vi pratar. Jag chattar med Saga och Petra och Johanna. Och så pratar jag med mamma och pappa tillsammans. Jag skriver till Joen.

Sedan; beslut fattas, pengar och mail skickas och nummer på bankkort utbyts tillsammans med vänliga trösterika ord.

Jag kan inte somna förrän vid tre-tiden på natten och jag gör det med Ett litet liv bredvid mig på kudden. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är en magisk bok.