Resan hem till Umeå


Ensam i Lijiang:

Det är söndag kväll, tre dagar efter att min pappa har åkt hem till Sverige, när jag bestämmer mig för att lämna Kina jag också. Det är ett impulsivt och smärtsamt men nödvändigt beslut för jag känner det i varenda cell i kroppen; om jag inte åker hem nu kommer jag att haverera. På tisdagen när det är dags för mig att åka skriver jag på Instagram om varför jag lämnar Kina tidigare än vad som var tänkt eftersom jag känner mig skyldig mina vänner, släktingar, kollegor och bekanta det. Det är många som har varit delaktiga i resan på olika sätt och som har velat följa mina spår. Jag har dessutom pratat så mycket om denna resa att jag känner mig tvingad att förklara dess abrupta avslut (kanske mest för min egen skull egentligen).

Min kropp är tom. Alldeles tom sånär som på en känsla av en dov men stark ångest. Jag tvingar mig själv utanför mitt boendes väggar de sista dagarna men de minsta och mest triviala beslut (vad ska jag äta? vad vill jag se idag? ska jag gå höger eller vänster här?) framkallar den där välbekanta känslan av lätt panik. Den som är så utmattande och ångestframkallande på samma gång.

Jag trodde att jag skulle klara av resandet i Kina på egen hand och att ensamheten skulle bli en lärorik utmaning för mig som annars omger mig av förutsägbar trygghet, rutiner och sällskap. Men de otroligt fantastiska och utmattande dagarna i Kunming tillsammans med allt det otrygga som resandet på egen hand innebär i sig självt får mig att krascha i Lijiang. Vackra vackra Lijiang. Som jag redan längtar tillbaka till.

Så på söndagskvällen bokar jag biljetterna hem från Kina. Jag känner paniken över resan och dess helvetiska längd (att ta sig hem kommer att ta 1,5 dygn) komma krypandes i samma ögonblick som när jag bokar biljetterna men det finns inget alternativ. Det kryper i kroppen. Jag kan inte stanna. Jag måste åka hem.

*


I taxi klockan 06:30 på morgonen från MamaNaxi Guesthouse till tågstationen i Lijiang:

Det är kallt och tyst i sovsalen när mitt alarm väcker mig med ett ryck. Jag har knappt fått sova under natten men några timmar har jag åtminstone fått, trots de sent anländande franska gästerna och den högt snarkande sovsalsgrannen. På mindre än femton minuter borstar jag tänderna, tvättar ansiktet och packar ned de sista av mina saker i ryggsäcken. Sedan möter jag mitt hostels ägarinna i receptionen. Det är tidigt och hon är nyvaken och iklädd en rosa Hello Kitty-pyjamas med matchande tofflor till. Vi utbyter tysta ord och jag tackar för besöket och för gästvänligheten. Sedan kommer den chaufför som ska köra mig till Lijiangs tågstation och vi åker genom den lugna morgontrafiken till stationen. Som vanligt har jag sett till att ha stor marginal, nästan orimligt stor. Men jag vill verkligen komma i tid till tåget och att missa det hade varit minst sagt förödande.



På tåg mellan Lijiang och Kunming:

De vackra vyerna utanför tågfönstren avlöser varandra; den ena vackrare än den andra. Och jag känner plötsligt ett sting av ånger inför mitt hastiga beslut. Jag kanske skulle ha stannat kvar. Samtidigt vet jag innerst inne att jag måste åka men de höga bergen, som är gröna och täckta av vackra träd, tycks alla kalla på mig och det sista jag tänker innan jag äntligen faller in i en djup, bekymmerslös sömn är att Yunnan måste vara Kinas vackraste provins. När jag vaknar är det bara fyrtiofem minuter kvar av resan vi åker fortfarande genom bergiga dalar och oräkneliga tunnlar. Vi passerar gula, bruna, gröna, röda fält och bönder i stråhattar som arbetar på dem. Himlen är täckt av ett ljust molntäcke och jag inser att det är första gången under min tid i Kina som himlen är molnig (och inte solig) mitt på dagen.



Tio timmars väntan i Kunming:

Jag anländer vid den enorma tågstationen i Kunming ungefär vid lunchtid. Det är ett grått och molnigt Kunming som möter mig och jag känner mig hög när jag stiger av tåget på stationen. Sömnbristen, ångesten och sorgen tillsammans med lättnaden över att lämna har satt sina spår och jag känner mig svag i kroppen. Och jag bävar inför de långa timmarna som jag måste vänta innan jag ska flyga från Kunming till Beijing.

Lunch äter jag på ett japanskt ställe inne i en enorm galleria mitt i Kunming och de dumplings jag får serverade framför mig är de godaste jag har ätit i hela mitt liv. Bredvid mig sitter ett ungt par och äter ramen tillsammans med olika friterade saker som jag inte känner igen. De sitter och pratar med varandra, delar maten sinsemellan och skrattar högt åt varandra. Jag saknar Axel fruktansvärt mycket men kan inte låta bli att le när jag hör deras röster.

Efter att jag har ätit lunch promenerar jag vidare tills jag hittar ett Starbucks. Jag beställer en "medium cappuccino" och "one french caramel bread" av killen i kassan. Han har kortklippt frisyr och onaturliga, knallblå linser. Jag sätter mig sedan på kaféets stora uteservering och börjar genast läsa i "Ett litet liv".



På Kunmings flygplats:

När jag har druckit upp mitt kaffe, ätit mitt fikabröd och läst nästan femtio sidor av min bok inser jag att jag inte orkar stanna i Kunming längre. Jag tar därför en taxi till Kunmings flygplats vid klockan 15:00 fastän mitt flyg går först 22:35. Jag bråkar i taxin med chauffören (Google translate verkar ha levererat en dålig översättning) men när vi väl har lyckats komma överens om vart vi ska åka och han kör ut ur staden kör han så snabbt och ryckigt att min puls skjuter i taket.

Febern (eller är det utmattningen?) sprider sig i kroppen i takt med mina steg på Kunmings flygplats. Min kropp brinner vid det här laget och jag vill ta av mig alla kläder eller åtminstone lägga mig ner på det blanka, kalla golvet men inget av dem kan jag göra, så jag svettas och tycker synd om mig själv.

Timmarna på flygplatsen passerar i en dimma men till slut sitter jag på planet mot Beijing och så fort jag har intagit en rätt så bekväm position i den rätt så obekväma stolen somnar jag direkt. Tre och en halv timme senare, strax innan klockan två på natten (kinesisk tid), landar jag i Beijing.



På Beijings flygplats:

Klockan är tre på natten och jag febersvettas återigen samtidigt som jag går omkring på Beijings flygplats i jakt på en plats att sova på men det finns ingen så jag sover en timme på det kalla stengolvet. Jag vaknar av att jag fryser om benen och när jag reser mig upp är kroppen omtöcknad av stengolvets hårda karaktär. Mitt huvud känns fluffigt av mina förkylningssymptom och det är först då den kommer över mig på riktigt; besvikelsen.

I två år drömde jag om att resa till Kina och sedan vidare runt i sydostasien och jag hade trott att min resa skulle bli på ett sätt som den inte blev och även om det är irrationellt att skuldbelägga mig själv och mina känslor är det svårt att låta bli när jag inser att den (resan) är slut.

Men sorgen över den snart avslutade resan varar inte länge, då min sömnbrist och hunger är nog för kroppen att hantera. Jag vandrar runt som ett spöke på Beijings flygplats under resten av natten och morgonen. När jag slutligen får gå ombord planet som ska ta mig till Helsingfors är jag så snurrig att jag knappt vet vart jag är längre.



Beijing - Helsingfors - Umeå:

Den långa flygningen mellan Beijing och Helsingsfors går förvånansvärt bra (jag sover flera timmar) och hela tiden ser jag Axel framför mig. Jag har köpt presenter till honom som jag längtar efter att få överraska honom med. Det är bara två veckor sedan vi sade hejdå i Umeå men det känns som ett liv sedan för mig. Det har hunnit hända stora saker på kort tid.

I Helsingfors stressar jag genom säkerhetskontroll, passkontroll, tax free och oräkneliga gate:er och trots att jag nästan missar planet hinner jag precis i tid. Och hela tiden stirrar jag planlöst ut genom fönstret med en enda tanke i huvudet; "Snart hemma".

Jag känner under båda flygningarna att jag fattade rätt beslut som valde att åka hem även fast jag får panik när jag tänker på mitt liv hemma i Umeå. "Vad ska jag göra nu? Jag sade ju upp mig från mitt jobb för att kunna vara borta två-tre månader och även om (OM) jag kan få komma tillbaka till mitt jobb, är det verkligen något jag vill göra?" Men jag slår undan tankarna utan att komma fram till något och istället fokuserar jag på att föreställa mig Axels ansikte framför mig.

På flygplatsen i Umeå möter min pappa och Axel mig med öppna armar. Och då vet jag, utan tvekan, att jag gjorde rätt som åkte hem. Jag tänker tyst för mig själv när vi alla tre sitter i bilen påväg från flygplatsen att nu ska jag vila, ta hand om mig och ta en dag i taget för att återhämta mig från denna korta men enorma resa.