Baksmällan (efter min resa)

Resan.

Jag har inte landat från den än. Och jag vet inte om jag har tillräckligt många ord för att någonsin kunna beskriva vad den betydde för mig, åtminstone inte i text. Men jag kan prata om den; beskriva den för min familj, för Axel, för mina vänner och för alla som på ett mycket försiktigt vis faktiskt vågar fråga om den. Mina ord om resan känns förvisso små och obetydliga men de går i alla fall att forma. Men att landa från och bearbeta mina dagar i Kina kommer att vara ett långsiktigt arbete. Det vet jag.

Just nu firas det kinesiska nyåret in i Kina och imorgon fyller jag tjugotvå år och om jag inte hade valt att avsluta resan skulle jag nu ha suttit i en lägenhet i Hong Kong, som jag i flera års tid har längtat så mycket efter. Men istället för i Hong Kong sitter jag på Stadsbiblioteket i Umeå med eftermiddagssolen i ögonen och med långkalsonger under jeansen. Det är lättare att vara på biblioteket än hemma idag.

Jag sörjer mina avbrutna resplaner fortfarande. Och även fast jag är stolt som valde att lämna dem är jag besviken. I dagarna har jag suttit och säkerhetskopierat hela mitt arkiv på den här platsen (varje text har jag kopierat för sig och samtliga texter har jag fördelat i mappar efter dagar, månader och år) och när jag läser mina texter från förra året ser jag min längtan efter att komma bort i orden. Jag ser även att jag hade väldigt höga förväntningar inför min avresa.

Nu när jag har läst de texter jag skrev under förra året har det också blivit så tydligt för mig att den paus som jag befinner mig i nu - min sjukskrivning- är resultatet av ett oerhört påfrestande år. Och med facit i hand kan jag se att resan blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag blir nästan generad när jag ser framför mig på skärmen hur jag har fläkt ut min utmattning för allmänhetens beskådan i nästan ett års tid men själv burit skygglapparna på.

Det är inte konstigt att det varje dag sedan jag kom hem har känts som om min värld fullständigt ska rämna under mina fötter.