Efter en helg i Hemavan


Det är måndag kväll och jag sitter i vardagsrummet med alla mina böcker utspridda på golvet i högar. Efter att ha kikat på Konsten att städa med Marie Kondo på Netflix hela dagen har jag blivit besatt vid den idé som föddes inom mig förra veckan; att jag ska rensa min lägenhet och städa ut allt jag inte har användning för. Eftersom jag är sjukskriven (och dessutom väldigt förkyld just nu) är mina dagar långa och planlösa numera och jag försöker fylla dem av små projekt. Jag älskar att ha ordning, struktur och att rensa saker omkring mig så att städa ur lägenheten ordentligt känns som en lagom stor utmaning just nu.

I köket sitter Axel med studierna framför sig på bordet. Hans brokiga handstil täcker anteckningsblockens sidor uppifrån och ned och jag ber honom att förklara ekvationerna trots att jag inte förstår dem. Hans stöd har under den senaste tiden känts oändligt. Varje morgon innan han cyklar iväg till universitetet väcker han mig och sedan skriver han till mig på Messenger medan han sitter på sina föreläsningar. Han lagar mat, diskar, handlar. Och han förstår mina oförklarliga tårar och den sorg som river i mig just nu.

Vi två åkte till Hemavan i fredags med min pappa. Och i vår fjällstuga spenderade vi sedan helgen alla tre tillsammans; skidåkning ena dagen, skoterkörning den andra. Jag var skeptisk innan vi åkte men jag hade inte kunnat önska mig en finare helg. Jag mår nog aldrig så bra som jag gör där; på Artfjället bland snötäckta björkar och mjuk tystnad.