She's 22


Jag minns en annan tid.

Jag minns en tid när jag var tio, tolv, sexton år gammal och artonårsdagen - det första klivet in i vuxenlivet - var en av de saker jag oftast brukade fantisera om; hur den skulle kännas, vad den skulle innebära, vad den skulle göra med mig. Jag minns en tid när jag fyllt arton och fyllan tagit mig över gränsen på en av alla gymnasiefester där Håkan eller Kanye alltid spelades på så hög volym värden eller värdinnan vågade spela och där jag och mina vänner brukade prata om framtiden som om världen låg framför våra fötter, vilket den självklart gjorde och (relativt sett) gör än idag men endast ett gäng artonåringar kan prata om det som vi kunde då utan att skämmas. Jag minns också när jag var nitton och eftersmaken från den ljuva studentdagen fortfarande smekte min tunga samtidigt som röken från någons joint stack mig i ögonen och med vänner omkring mig närmare trettio än tjugo kändes plötsligt åldrandet (och att räkna åren likt en besatt) inte längre så viktigt.

Jag kommer ihåg en tid då jag brukade lyssna på She's 22 av Norah Jones och fundera på vem jag skulle vara när jag var 22. En svindlande ålder, i princip omöjlig att ens föreställa sig, tyckte jag då. Men nu är jag plötsligt 22 år fyllda och jag är yngre än någonsin. Jag har både barnasinnet och tonårsångesten kvar. Jag önskade mig inga presenter i år men av mina föräldrar fick jag ett strykjärn och en strykbräda. Jag antar att det är presenter som garanterar mig en inträdesbiljett till vuxenlivet - det som jag konstant drömde om som sextonåring men som jag numera undrar om det över huvud taget finns. Och i så fall när jag kommer att höra till det.