På Pilgatan barrikaderar vi oss


I den stora lägenheten på Pilgatan har han ställt kylskåpets blandade innehåll mitt på det solblekta trägolvet. Till ljudet av mina nysningar låter han händerna bli mjuka under vattnet från kranen i det lilla köket. Kylskåpets skrymmande hyllplan får plats knappt i diskhon men han diskar dem med flinka fingrar och med snoret rinnandes ur näsan. Jag ligger i soffan under en filt och trängs med kuddar alltmedan mina händer formar ord på papper och jag kan känna hur hans blick med jämna mellanrum letar min. Där jag ligger hör jag kökslådor som först dras ut för att sedan skjutas in samtidigt som besticken och redskapen inuti dem slår mot varandra av farten och jag kan höra diskmedelsbubblorna spricka och mjukplast knycklas ihop våldsamt. Kylskåpet gapar tomt och står på vid gavel. Om den begränsade golvytan samsas en burk full av lingonsylt (som han har kokat) tillsammans med alla andra halvfulla burkar och lådor och grönsaker och diverse matrester och varor som man kan förvänta sig att finna i ett (sällan urstädat) kylskåp.
     Hans suckar lämnar osynliga moln i luften efter sig och med tunga steg rör han sig mellan diskhon, kylskåpet och badrummet. Hans snörvlingar skär genom luften. Plötsligt visar han mig ett par engångsdisktrasor som jag genast rynkar på nästan åt. De är absurda i sin kompakta form och ännu mer skrattretande när han blöter dem och de snabbt förvandlas från brokiga små hockeypuckar till fyrkantiga tunna trasor. Trasorna må vara fåniga men de gör sitt jobb och med håret på ända låter han dem dansa i cirklar över kylskåpets stora grönsakslådor innan han sedan låter dem slinka in i kylskåpet igen. Jag iakttar hans hastiga rörelser för ett ögonblick men plockar sedan upp mina papper igen.
     -Fan! skriket ekar i hela lägenheten och redan innan jag frågar vad som står på vet jag. Det skållheta vattnet har bränt mig så många gånger också - trots hans mer eller mindre regelbundna förmaningar om den nyckfulla vattenkranen. Precis som golvvärmen i lägenheten på Pilgatan lever den sitt eget liv och fattar egna beslut ibland.
     Från golvet lyfter han till slut bordsmargarinet, majonäsen, hoisinsåsen och tillsammans med de andra av kylskåpets invånare får de allesammams nya hem i det bländande vita kylskåpet. Hans ansikte pryds av två högt uppdragna mungipor när han därefter stänger kylskåpsdörren - som för att sätta punkt för det arbete han utfört. Själv nyser jag högt i soffan och längtar efter att hädanefter kunna gräva i grönsakslådorna utan att behöva frukta det som eventuellt kan finnas på botten av dem.