Jag har en knepig relation till plottriga badrum

Det är söndag och Axel städar sin lägenhet i affekt efter något jag råkade säga till honom. Att jag tyckte att badrummet var smutsigt och plottrigt - igen. Han är så väldigt mån om att jag ska trivas hos honom att han städar badrummet en solig söndag eftermiddag fastän han själv inte bryr sig om när det senast blev städat eller om hans skäggstrån ligger kvar i handfatet fastän det var över en vecka sedan han rakade sig. Om Axel fick bestämma skulle dammråttorna under sängen och matresterna på diskbänken lämnas orörda. Inte för evigt men längre än vad jag låter dem vara. Vi är olika på det sättet.

Han bär hörlurar över öronen så han hör inte ljudet av kommentatorerna i Vinterstudion på TV:n eller hur höga hans suckar egentligen är. Men det gör jag. Jag hör dem och jag känner ett sting av dåligt samvete men jämsides med det dåliga samvetet: tillfredsställelse. Jag älskar ordning och reda. Jag älskar ett handfat fritt från skäggstrån och golv som är fria från dammråttor. Lukten av rengöringsmedel ligger mig varmt om hjärtat och en nybäddad säng är det bästa min hud vet. Det kan jag faktiskt inte förneka.

Att få en egen hylla i badrummet för alla mina hudvårdsprodukter är inte heller så pjåkigt. Och som han retsamt (men förnöjt) säger till mig när han är färdig.

“Nu är badrummet inte lika plottrigt längre”.