Berättelser letar upp mig, orden rinner hejdlöst fram


Snön faller tätt över Umeå idag. På min högra kind ömmar en finne. Axel var tvungen att skotta utanför sin ytterdörr när han skulle till universitetet imorse på grund av all snö som fallit under natten. Jag lämnade mascaran orörd i necessären när jag sminkade mig för att undvika kladd under ögonen. När jag sedan gick från Axels lägenhet piskade snöflingorna mitt ansikte hela vägen hem till mig.

Jag sitter på Stadsbiblioteket just nu. Jag har varit sysslolös (först sjukskriven, nu arbetslös) i en och en halv månad. Det har jag inte varit tidigare. Petra skriver till mig på Messenger, frågar vad jag gör om dagarna just nu. Jag svarar sanningsenligt att jag läser, skriver och söker jobb. När jag inte läser, skriver eller söker jobb tar jag långa promenader, äter godis, lyssnar på poddar. Jag scrollar likgiltigt mitt instagramflöde, tittar på serier på Netflix och läser ofta det som andra skriver på internet.

Förra veckan tipsade Johanna mig om boken Efter ekot av Olivia Bergendahl. Jag köpte den samma dag och läser den nu. Den gör mig obekväm men jag skyndar mig igenom den noggrant. Jag är halvvägs genom den. Jag gillar dess huvudkaraktär och vill veta vad som kommer att hända henne. Hon är en genialisk karaktär. Jag avundas Olivia Bergendahl som har lyckats uppfinna henne. Tvingar mig själv att motsätta mig frestelsen att bläddra fram till bokens sista sidor för att läsa dem i förväg. Annars är det något jag brukar göra emellanåt. Jag står helt enkelt inte ut med att inte veta vad som kommer att hända.

Imorgon är det fredag och då ska jag slå följe med Johanna. Vi ska gå på poesiuppläsning på Bildmuseet. Eventet är en del av årets upplaga av Littfest. Min stads årliga litterära höjdpunkt, har jag förstått utan att själv någonsin ha tagit del av den. Jag saknar biljett och pengar att lägga på en littfestbiljett men vissa programpunkter var tydligen gratis. Det tackar jag för.

Jag hatar att en medelsvår depressiv episod var det som krävdes för att få mig att leva bland orden så som jag gör nu. Att börja skriva och läsa på riktigt igen. Men jag älskar att jag gör det. Jag älskar att orden hejdlöst rinner ur mina fingertoppar och ut över tangenterna. Jag skriver mer än jag någonsin skrivit just nu. Berättelser letar upp mig och jag finner dem i allt.