Hemligheter


I.

Vissa dagar tänker jag mer på dem än på honom. De som fanns innan mig. När jag drar fingrarna genom hans långa hår är det omöjligt att inte tänka på alla andra fingrar som någon gång har rört honom. Jag ser dem i hans födelsemärken, de som är utplacerade huller om buller över hela hans kropp. De som är stora och sitter i svanken. De som är små och sitter på armarna. Jag vet att jag inte är den första som räknat dem. Jag skäms men jag kan inte låta bli. Kan inte låta bli att fråga honom om dem. Jag vill veta allt. Vill veta allt som han vill berätta. Och han berättar ibland. Hejdar sig ibland också.


II.

Han somnar alltid före mig numera. Hans snarkningar påminner om min pappas. De morrar sig fram över lakanen. Mina mardrömmar har väckt honom de senaste veckorna. Ibland flera nätter i rad. En natt förra veckan vaknade jag övertygad om att min syster hade dött. En natt nöp jag honom i bröstvårtorna. En natt pratade jag till honom i tron om att han var någon annan. Mina drömmar vänder min verklighet upp och ned om nätterna. På dagarna kryper resterna av dem runt i min kropp. Retar nerverna inuti.


III.

Han tittar annorlunda på mig nu. Klär inte längre av mig med blicken varje gång han ser mig. Lyssnar inte lika uppmärksamt på mina berättelser. Ger mig inte komplimanger med samma fascinerade blick. Ställer andra slags frågor. Bryr sig inte om jag bär smink eller inte. Han känner mig bättre nu. Han gör mig trygg. Väljer rätt godis till mig när jag ber honom att köpa. Bjuder in andra att vara med oss. Berättar långa historier om hans vänner. Låter mig veta när han är ledsen. Vet när jag är ledsen. Ser när jag är orolig. Ibland inbillar jag mig att han känt mig längre än jag känt mig själv. Ofta känns det just så.