Tankarna i mars

I.

En kär vän berättar om en farmor som blivit deprimerad. Om en värld som skälver under farmoderns fötter och om cellgifter med förödande konsekvenser. Hemtjänstpersonal som kommer tre gånger om dagen. Mat som inte längre smakar någonting. Vi pratar om det monumentala skifte som inträffar förr eller senare för de flesta. Det som kommer att drabba oss också. Det ofattbara i att våra föräldrar en dag kommer att stå i beroendeställning till oss liksom vi gjorde till dem innan vi blev vuxna. Är vi vuxna? undrar jag. Min vän har inget svar.

En annan vän genomför en abort hemma. Detta skamfulla svåra lämnar spår efter sig. Skapar kopparröda fläckar på lakan. Ger upphov till smärtsamma kramper och oroliga ljud i mitt öra. Kommer med smärtstillande tabletter i skimrande kartor och varsamma strykningar över ryggen.

En tredje skickar flera utdrag ur en roman till mig en dag och uppmanar mig att läsa den. Att gå på biblioteket och låna den. Berättelsen skulle du ha kunnat skriva, påstår hon förtjust en kväll. I hennes hand ett glas vitt vin och i hennes ögon ett sken som endast syns när hon pratar om böckerna. Jag känner ingen som lyser lika starkt och självklart som henne.


II.

En doft lika karaktäristisk som honom själv slår emot mig när jag öppnar hans dörr. Det är en doft jag känner väl. Som varit min. Jag rör mig vant i lägenheten men tvekar ändå på tröskeln till hans rum. Så mycket i rummet som har förändrats.

Vi dricker te som smakar mango. Som smakar sött. I botten av min kopp ett blomstermönster som jag först misstar för smuts. Koppen är ny, inser jag. Han biter på naglarna i sitt hörn av soffan och dricker sitt te snabbare än mig.

Jag får läsa hans verser och de får mig att häpna. Han brukade alltid säga att det var jag som var den som skrev av oss två. Det stämmer inte längre.

När jag ska gå omfamnar jag honom länge.


III.

Reps. Set. Kettlebells. Skivstänger. Bänkpress. Hantelpress. Hypotrofi. Vi hamnar så lätt i samtal som cirkulerar kring träning. Han och jag. Vi promenerar längs älven. Den är gnistrande vit och bländar mig. Han gömmer sig tryggt bakom sina solglasögon. Han frågar om min höft jag svarar att jo det är lika illa som vanligt och gräsänderna vankar över cykelvägen när vi kommer gåendes. Ungefär som jag brukar göra när jag har ont i höfterna.