Mina ord är precis lika nakna som de alltid har varit

Vecka tretton och mina ord är precis lika nakna som de alltid har varit.

Min stad badar i sol måndag tisdag och onsdag förmiddag. Den bländar mig när jag dricker morgonkaffet bredvid Axel hemma i hans lägenhet på Pilgatan.

Jag vågar såklart inte säga det högt men jag tänker; är det inte vår nu? Vår. Den tar oss med storm varje år, eller hur? Förvånar oss alla med sin alltid lika plötsliga ankomst. Omkring mig på stan går människor klädda i tunna vårjackor medan jag svettas i svart vinterjacka och halsduk.

Hemma på vinden har min cykel stått hela vintern tills jag en dag bär ned den för alla trappor i mitt trapphus. Sedan cyklar jag mellan fläckarna av is och plöjer långsamt genom vattenpölarna. Jag stiger alltid av min cykel och leder den över övergångsställena nu. Det gjorde jag inte innan jag blev påkörd i höstas.

Jag lyssnar till Stina Wollter och Kristoffer Triumfs röster i senaste avsnittet av Värvet. Kristoffer Triumf säger under inledningen till avsnittet att detta kanske är ett av Värvets bästa avsnitt någonsin. Jag håller med. Torkar en tår ur ögonvrån när jag sitter på biblioteket och lyssnar.

Axel och jag cyklar hem till Jonathan och Erik i Vipan en kväll. Leon är redan där och sedan kommer Philippe, Hanna och Max. Vi spelar Carcassonne. Ett brädspel. Varje måndag har vi spelat spel sedan i höstas och även fast jag inte alltid har kunnat vara med gläds jag över detta sammanhang. Över skratten som ekar under kökslampan och popcornskålen som skickas runt bordet.

I mitt blodomlopp cirkulerar en ny medicin sedan snart en och en halv månad tillbaka. Först när jag promenerar längs älven en eftermiddag inser jag vilken skillnad den har åstadkommit. Så jag ler där jag går på cykelvägen tillsammans med hundägarna och pensionärerna.

Det är nu det händer, tänker jag. Precis som Annika Norlin sjunger i mina hörlurar.