Killar är så där, sade ni.

“Killar är så där” sade ni till oss.

Vi lyssnade på er med stora ögon sådär som bara småbarn kan. Vi lärde oss snabbt att killar som jagar, slår och skriker är killar som tycker om oss. Som vill vara med oss men som inte vet hur de ska visa det. Det var ni som lärde oss det. Vi fnissade därför systerligt när vi blev dragna i håret eller knuffade i lekrummen av våra jämnåriga kamrater - pojkarna. Vi sade till varandra att de gör så för att de gillar oss.

Vi började i skolan. Det fortsatte där. En hand under kjolen i matsalskön eller en förstörd teckning i bildsalen. Deras giriga händer på våra växande kroppar. Sedan en oönskad tunga i halsen under någon av alla hemliga hemmafester där våra första fyllor tog oss över gränsen. En våldsam hand innanför trosorna. Våra nakenbilder i allas telefoner på måndagen därpå. Ändå var det vi som skulle skämmas - inte killarna. Det var vi som blivit för fulla, sade ni.

Vi växte upp. Vi blev feminister under gymnasieåren efter att ha gjort upp med den skolgång som föll i händerna på dem - killarna. Vi gick i bredd på åttonde mars och vi köpte tröjor med texten “GIRL POWER” på. Samtidigt väntade vi på sms från äldre killar som aldrig svarade. Ni sade “Det är inte hans fel, han har inte lärt sig att hantera sina känslor” och vi lät oss övertygas om att det var sant. På väg hem från krogen gick vi sida vid sida med varandra eller ensamma men då med nyckelknippan i den spända knytnäven.

Vi är vuxna när ni undrar varför vi inte går när de slår. När de förgör, manipulerar och bryter ned oss. När de ofredar eller våldtar oss häpnar ni över att vi inte orkar anmäla. Men vi har lärt oss av våra vänner som redan har försökt. När de mördar oss undrar ni varför ingen såg. Varför ingen gjorde något. Varför vi inte sade något. Varför vi inte bara gick.

Det var ni som lärde oss, svarar vi.