Axels födelsedag


Tonårstjejer går klädda i jeans med stora hål eller tunna bomberjackor. Jag brukade vara som dem men nu bär jag tre lager på överkroppen i april. Vinden kastar mig fram över trottoaren. I handen bär jag en påse som pendlar oroväckande i de hårda kastvindarna och i påsen finns en kartong och i kartongen finns en gräddtårta med hallon på. En födelsedagstårta till Axel. Människorna på stan stryker fram längs fasaderna. Försöker hitta lä. Jag gör detsamma.

Dagen därpå skiner solen för Axel och vindarna är bara nästan lika aggressiva som de varit innan. Det är den tionde april (Sveriges vanligaste födelsedag, skriver hans vän till honom på Messenger) och tjugofyra år fyller han. Tjugofyra år. En ålder jag knappt kunde föreställa mig för bara ett par år sedan. Där är han nu. Mitt huvud vilar på hans bröst och de långa håren kittlar mina näsvingar. Tårtan var sned när jag öppnade kartongen från bageriet på morgonen men Axel blev glad och tårtan var god ändå.

Fördelen med att jag har gått ifrån sjukskriven till arbetslös och Axel ifrån schemalagda föreläsningar till att skriva C-uppsats är att vi kan ägna hela födelsedagen åt varandra. Promenera hand i hand till OKQ8 på Haga för att hämta hans present som kommit. Gå på Röda Korset tillsammans. Äta bowl till lunch mittemot varandra. Pussas i trapphuset på Stadsbiblioteket. Äta halvgod middag tillsammans ute på stan och sedan kompensationsdricka milkshakes. Vandra vidare till Rådhuskällaren där vänner och bekanta finns och dricka IPA tills klockan plötsligt är nästan midnatt och födelsedagen är slut.

Hela dagen tänker jag att det finns inget finare än det här. Att få fira Axel. Fira oss. Fira att våren snart är här på riktigt och att knutarna i mitt bröst sakta löses upp en efter en. Jag mår bättre än på länge.