Isen över älven brister i april och jag tänker på två farfäder


Isen som har legat över älven under vintern brister i stora sjok som sedan färdas nedströms på vattnet jämsides med gräsänderna. Om dagarna går jag längs strandpromenaden i sällskap med Johanna och Axel men oftast bara med mig själv. Jag bär halsduk men jag knyter upp den. Låter solen värma halsen, bröstet, ansiktet. Mitt bleka ansikte. Solglasögonen jag köpte förra sommaren skyddar mina ögon och lämnar grunda märken på min näsa.

Jag trivs i stillheten intill vattnet. Det gör jag.

Jag tänker på det mörkt blå och djupa vattnet i älven och på en farfar. En farfar som är förtrogen med sjö och med vind. Som bor på en ö utanför Luleå. En farfar vars fru skrev ett vykort till min kärlek förra veckan. I det stod “Kurt har idag vittjat nätet. Fick 2 sikar -middagsfisk- och 2 abborrar som havsörnen under tiden hämtade bara några meter ifrån”. En farfar som är förtrogen med sjö och med vind. Själv räds jag vatten. Åtminstone det djupa, oförutsägbara, mystiska.

Min egen farfar var förtrogen med trä och med verktyg. Han växte upp i Brännfors i Lycksele kommun. Västerbottens glesbygd under det deprimerade 1930-talet . I berättelserna om honom vittnar min pappa om en vänlig själ. En vänlig själ som var präglad av sin frikyrkliga uppväxt och kyrkans föreställning om både synd och givmildhet. En farfar som var förtrogen med trä och verktyg. Själv kan jag bara tälja. Kanske snicka ihop en pall som jag en gång gjorde på träslöjden i högstadiet.

I tre månaders tid har jag promenerat samma sträcka längs älven. Jag finner trygghet i det, förklarar jag för Johanna när hon går jämte mig. Det förutsägbara men föränderliga inspirerar mig. Ena veckan stänker leran kring mina fötter, nästa river mina taktfasta steg upp snustorrt, brunt damm. Grönskan har börjat spira ur den nyvakna marken.

Jag undrar hur sommaren längs älven kommer att se ut.