De kritiska frågorna sparar jag till rätten

De kritiska frågorna sparar jag till rätten

Jag öppnar upp en ny flik i min webbläsare och kort därefter är jag inne på mitt läns största lokala tidnings hemsida. “Misstänkt våldtäkt på skoltoalett i Umeå“ lyder rubriken högst upp. Bokstäverna skriker åt mig från skärmen, de är feta och kolsvarta. I mig föder den sensationella rubriken en välbekant men sedan länge undangömd rädsla.

Jag kan nämligen föreställa mig hur rykten förmodligen sprids på den berörda skolan. Hur viskningar letar sig fram genom korridorerna, in i klassrum och omklädningsrum. Jag ryser vid tanken. Jag vet mycket väl hur mycket både misstänksamma ord och blickar kan bränna. En gång i tiden var det jag som gick i skolan och för en kort stund stod i mittpunkten för de rykten som då spreds om mig. En situation som jag tänker att många kan känna igen sig i.

Eleverna på skolan där det misstänkta brottet har skett går på högstadiet, de är alltså mellan tretton och sexton år gamla. Alla vi som har vandrat genom högstadiets korridorer vet exakt hur känslig högstadietiden är. Vi vet hur läskiga rykten och framförallt hur förrädiska skolans skyddande väggar kan vara.

Vi vet också att vi tenderar att misstänkliggöra våldtäktsoffer. Vi ställer mer än gärna kritiska frågor som egentligen är menade för rätten. Tänk om hon ljuger? Tänk om han inte förstod att hon inte ville? Tänk om hon vill sätta dit honom?

Varför gör vi det?

Den här gången väljer jag att ignorera de kritiska frågorna och istället beundra den flicka som har anmält och hennes styrka. Vad som har skett inne på skolans toalett kan ingen av oss utomstående veta men vad vi vet är att hon har orkat slå larm i en miljö som ska vara trygg. En miljö där de flesta är kamrater, bekanta eller åtminstone känner igen varandras ansikten. Det är beundransvärt.

Om den misstänkte är skyldig eller inte - det är upp till rätten att avgöra i ett senare skede. Det är inte vår uppgift. Vi får inte glömma det mod som denna flicka förmodligen har tvingats uppbåda för att be om hjälp. Vi måste backa henne.

Jag hoppas därför att de viskningar som letar sig fram genom korridorerna, in i klassrum och omklädningsrum handlar om henne. Om hennes mod och styrka. De kritiska frågorna som vi vet kommer att ställas i rätten bör vi spara åt rätten.

Snabbt stänger jag ned fliken i min webbläsare. Jag behöver inte läsa de sparsamma kommentarerna från åklagaren eller de knappa raderna om den misstänkte. Istället tänker jag på flickan och på alla andra som henne.

Alla som vågar.