Dagbok sommaren 2013

Det ljuvliga i att ha haft blogg sedan jag var tolv år är att kunna gå tillbaka och läsa saker jag har skrivit med skräckblandad förtjusning. Jag gör det pinsamt ofta. Jag är ju trots allt den mest nostalgiska människa jag vet. Här är några anteckningar från sommaren 2013. Jag fotade alltid då, hade sommarlov och var nervös inför att börja gymnasiet. Jag var ihop med en som heter Victor och såg framemot att se Kent live igen i slutet av sommaren tillsammans med Joen.

dsc_0159sv_800_51f54f6bddf2b35beb2114b0.jpg

3:e juli:

Mina muskler är spända och varenda nerv i min kropp förbereder sig på flykt. Jag sitter i gräset med mina vänner medan sommarnatten blir kyligare och kyligare. Det är en relativt stor skara på plats i Hedlundadungen och nya ansikten anländer med jämna mellanrum. Jag gissar på att flesta är där för att lyssna på musiken, andra är där för att dricka öl eller bara umgås. En del skejtar i den närliggande rampen.


Under kvällens gång kastar jag flera blickar utöver träden som finns i närheten av den provisoriska scenen. Träden är vackra och Hedlundadungen är vacker. Himlen är grå och molnen är täta. Jag kommer på mig själv med att fundera på vad som finns bakom dem.

Alla omkring mig tycks skratta, kramas, dricka alkohol, hålla om varandra eller prata. Jag sitter bland människor jag tycker om men jag säger ingenting, tio kilo ångest tycks ha placerats inuti mig.


Jag förbannar mig själv tusen gånger om. Ska jag aldrig kunna lämna huset utan att vara nervös?
Jag saknar någon att anförtro mig åt men jag är fast besluten om att klara mig på egen hand, att inte ställa till med besvär eller att vara en börda för någon, så jag säger ingenting. Istället spänner jag käkarna, axlarna och låter blicken vandra över alla människor.

14: juli:

Jag och familjen befinner oss för tillfället i Göteborg. Imorgon åker vi vidare till Oslo.
Jag har redan en hel del bilder på minneskortet, men varken tid eller ork att redigera dem.

Idag träffade jag Saga i Nordstan (hon är också i Göteborg just nu) och vi flängde omkring i diverse butiker innan det var dags för mig att hoppa på pendeln tillbaka till min familjs vänner, där vi bor just nu.

Trots att jag räknar ned dagarna till vår hemkomst (och till Kent) njuter jag av att vara på resande fot. Jag längtar särskilt mycket efter Victor och att få sova i min egen säng.

dsc_0448_700_521516dce087c31c328a9619.jpg

29:e juli:

Jag utnyttjar min stads kollektivtrafik för första gången på flera månader. Underligt, men tryggt. Här kan jag med lätthet hitta igen varenda liten bortglömd tanke.

2:a augusti:

Alma pratar om att bosätta sig i ett ödehus för en tid och jag avundas tanken men återför sedan mina tankar till den bittra verkligheten. Jag skulle aldrig kunna leva så, om ens för några dagar. Ensamheten - som jag älskar och skyr den på samma gång.

Jag drömmer om att måla, läsa, sjunga, spela, dansa, springa, cykla men jag gör i princip ingenting. Jag cyklar omkring mellan hemmet, stan, honom och henne och jag försöker desperat att ta vara på sommarlovets sista dagar.

7:e augusti

Inatt trodde jag att mina lakan skulle ta kål på mig. Jag vände och vred på mig i flera timmar innan sömnen tog mig. Jag drömde otydliga drömmar, svettades och vaknade inte förrän kvart över elva. Jag började genast hetsstäda, såsom jag brukar göra ibland. När jag får sådana rus kan jag varken äta / dricka / torka svetten ur pannan innan jag är färdig. Jag organiserade, staplade böcker, rensade, vädrade, kastade, förändrade.

När jag var färdig lade jag mig på golvet och lyssnade på Sunday Bloody Sunday tretton gånger i rad.

dsc_0448_700_521516dce087c31c328a9619.jpg

8:e augusti:

Vi har hällt upp te och Sagas styvmamma har ställt fram en fantastisk blåbärspaj åt oss, som Sagas grannar har bakat. Teet smakar starkt men gott. Utomhus är det kolsvart, bortsett gatlyktornas sken.

När klockan har slagit tolv cyklar jag och Joen hem från Sagas föräldrars lägenhet. Vi cyklar åt samma håll en bit men skiljs sedan åt. Jag lyssnar på Kent hela vägen hem.

9:e augusti:

Att befinna sig mitt upp i världens största klyscha: 

En kväll försöker jag berätta om hur du, sedan första gången vi pratade på riktigt, har funnits kring hjärtat och du säger att du alltid har tänkt detsamma om mig.

Din hud är slät och mjuk. Jag tycker om att pussa på dina höftben. Du tycker om att pussa på min panna.

Jag frågar ofta mig själv om jag någonsin kommer att frysa när vi delar täcke, eftersom din hud alltid är varm.

dsc_0121_800_51af93ef9606ee1cb1a6a45c.jpg

22:a augusti:

Jag går igenom fjolårets bilder och låter mig häpnas över hur tiden tycks ha flugit förbi och hur saker och ting har format mig, men även mina vänner. Något annat jag har grubblat mycket över är hur ett tio veckor långt sommarlov har kunnat passera utan att lämna det minsta lilla spår efter sig. Kanske; ett par brunbrända ben, några fina familjeminnen och ett förälskat hjärta, men annars tycks jag ha lämnats oberörd.

Solen har värmt upp Umeå under de senaste dagarna men hösten finns i luften. Den går inte att ta miste på. 

Jag längtar efter kyligare grader och varmare kläder, med skräckblandad förtjusning. Det är något med sensommaren och hösten, som jag inte kan sätta fingret på.

Jag kliver upp flera timmar tidigare än vad jag har hunnit vänja mig vid och jag försöker komma ihåg alla tider jag måste passa. Jag cyklar till stan och rusar in i närmsta bokhandel för att köpa två block, ett linjerat och ett rutat. Jag står och plockar med en rivande bestlutsångest i nästan fyrtio minuter innan jag bestämmer mig för de mest stilrena blocken jag kan hitta. Jag köper fem block i tre olika färger, men glömmer bort att köpa ett rutat. Sedan måste jag kila vidare för att hinna köpa en drickyoghurt. Vardagsbekymmer.