Fjälluften ger mig liv

Fjälluften ger mig liv.

Den branta lutningen på fjället får benen att bränna och hjärtat att slå. Det är svårt att tro att jag tränade olympisk tyngdlyftning sex dagar i veckan, lyfte tjocka kettlebells med lätthet och drog upp dubbla min kroppsvikt i marklyft för bara ett par år sedan. Nu måste jag stanna och hämta andan var femtionde meter. Jag tänker hela vägen upp längs stigen att jag faktiskt måste komma igång med träningen igen nu när min höft äntligen har blivit bra. Om inte annat för att orka göra det här - fjällvandra.

Axel spurtar smidigt upp för fjället framför mig. Jobbet som brevbärare har gjort honom stark. Vaderna spänner på honom innanför byxorna. Jag får ropa på honom att vänta.

Det är söndag och dags för hemresa men vi har bestämt oss för att vandra upp på fjället bakom stugan först. Luften är frisk, solen skiner och jag svettas i min fleecetröja. Löven på träden är bruna, röda och orangea och mossorna våta. Den första snön ligger som ett tunt fläckigt täcke ovanpå den blöta marken. Den letar sig in i mina kängor och gör strumporna fuktiga men jag njuter. En ripa flyger upp ur snåren när vi kommer vandrandes. Den har redan hunnit bli vit.

Vi tar sikte på stenen. Den där som jag alltid skriver om och fotograferar ifrån. Ni som har hängt med här ett tag - ni vet nog vilken sten jag menar. Den som ligger på fjället bakom stugan och som alla i min och min mosters familj brukar springa, vandra eller åka skidor till. Förra året skrev jag några rader om den i det här inlägget, när Axel följde med mig till Hemavan för första gången.

Stenen står där den ska när vi kommer fram. Vi sitter på den ett tag innan vi hastar ned för fjället igen. Knäet värker oroväckande men höften håller.

Vi packar ihop i stugan tillsammans med mina föräldrar. Vi tömmer kylen, dammsuger golven och kastar använda handdukar och sängkläder i en påse. Sedan promenerar vi över till min mosters stuga, strax nedanför vår. Min kusin Ella och hennes Robin är där. De har flyttat till byn för att säsonga. Ella jobbar till och med på mitt gamla säsongsjobb. Min kusin Petter och hans Axelina är också på besök, ända från Stockholm, men ute på vandring för dagen. Men vi som är närvarande dricker kaffe i solen på altanen och äter äppelkaka som min moster har bakat. Sedan säger vi hejdå och vi ses snart och hälsa Petter och Axelina innan vi hoppar in i bilen.

När vi kör ut ur Hemavan tar jag på mig hörlurar, försjunker snabbt i mina poddar, sluter ögonen och lutar huvudet mot rutan. Mina skor står på golvet, fötterna har jag dragit upp på sätet. Fjällen reser sig omkring vägen mellan Hemavan och Tärnaby. Solen värmer genom fönstren.

Jag spelar musik för de andra via bilens bluetoothradio de sista milen innan vi är hemma. The Rolling Stones, Jimmy Hendrix och ABBA för mamma. Kanye West för Axel. Lustans lakejer, Blondie och Spandau Ballet för pappa. Jag spelar The Never Ending Story för mig själv. Blir lika barnsligt lycklig av den som av fjällen.

Helgens sista timmar

2019-09-15 03.08.19 1.jpg
2019-09-15 03.08.18 1.jpg

Söndag idag.

Helgens sista timmar. Regndroppar fastnaglade på fönstren. De gula skalen från två satsumas på soffbordet, alldeles intill höstens reklam-magasin från Åhléns. Surret från köksfläkten inne i köket. Kylskåpet fullt efter dagens storhandlade på Coop. Knattret från tangenterna på min dator. Den nya tvättmaskinen strejkar så i väntan på felsökning springer jag upp och ned till tvättstugan. SVT1 på teven. Ett program om eleverna på Samernas och deras medverkan i den årliga marknaden i Jokkmokk. En tjej pratar om kärleken till slöjden och stressen inför marknaden.

Igår var lördag. Kulturmarknad på Pilgatan i solskenet. Emmy med hes röst och Oliver med genomskinliga, gula solglasögon. Emil och Jennifer kisandes i solen. Jag och Axel gåendes hand i hand. En vända på Bildmuseet och sedan sushi till lunch. En kort tupplur i lägenheten när vi kommit hem och sedan sminket på och skjuts ut till Ersmark för pizzamiddag hemma hos Axels föräldrar. Axels morfars egna cider i bruna flaskor på bordet. Efter det tre glas rödvin på Elektra. Smörigt och gott var det, smekte liksom insidan av halsen. Ville inte dricka något annat. Etiketten lade jag på minnet. Emil och Björn vid DJ-bordet och jag, Jennifer, Oliver och Axel sittandes alldeles intill. Jenga och UNO spelade vi.

Fredagsglädjen och veckan som har gått

Hej och glad fredag!

Jag sitter på biblioteket i vanlig ordning och skriver på veckans skrivuppgift men har tagit paus från uppgiften. Den är svår fast rolig och jag börjar närma mig slutet på det jag skriver nu. Ska bara redigera, exportera och lämna in.

I helgen är jag ledig och ska gå på Pilgatans årliga kulturmarknad och dricka öl på Elektra (många platsspecifika namn nu) för att ett par vänner ska DJ:a där. Ser framemot det och att bara ta dagarna som de kommer.

Jag tänkte att jag skulle visa er lite bilder från den här veckan efter att ha fått ett önskemål om fler inlägg med fler bilder. Det har ju dessutom hänt så mycket kul i livet mitt den här veckan.

IMG_20190910_165012_421.jpg

Vi börjar med tisdag för i måndags hände inget särskilt förutom att jag jobbade halvdag och grävde ned mig i plugget.

När Axel hade slutat jobba på tisdagen möttes vi på Happy Homes för att köpa färg. ÄNTLIGEN ska den där platsbyggda hyllan i köket bli av.

Vi köpte en mjuk, ljusgrön nyans som vi nu har målat hyllans alla delar med. Men mer om hyllan senare!

2019-09-13 11.03.01 1.jpg
2019-09-13 11.00.17 2.jpg
IMG_20190911_214415.jpg

På onsdagen fyllde Jonathan år och hans rumskamrat Erik hade bjudit in ett gäng kompisar till Pipes för att dricka öl och göra? tävla? spela? popquiz så jag och Axel åkte dit. Med mig hade jag en present i form av ett litet kort med ett löfte om att jag och Jonathan ska gå på bio. “BIO! Du och jag. När du vill” skrev jag på kortet och Jonathan började genast fundera över vilken film vi ska se.

Onsdagsquizen på Pipes är populära och det var fullt vid varenda bord i lokalerna. Mitt lag hade alla rätt förutom tre på quizet men lyckades ändå inte knipa något pris. Typiskt! Men födelsedagsbarnet som hade ännu fler fel i sitt lag verkade glad och nöjd ändå.

2019-09-12 06.35.11 1.jpg

Här är jag, klockan 12:16 i torsdags - igår. Jag hade just slutat jobba och cyklat till Henke. Där utanför porten fick jag snällt sitta och vänta en stund innan han dök upp, med två fullpackade Ica-kassar i varsin hand.

Vi lagade (fast det var mest Henke som lagade) lunch i den sprillans nya lägenheten som han just har flyttat in i. Glad för det är jag, för det innebär att han inte längre bor i Övik en timme bort med tåg utan nu finns knappt en kilometer ifrån mig.

Den som Henke nu bor hos är tandtekniker och jobbar på annan ort om veckorna. Perfekt för Henke att bo där som inneboende, tänkte jag. Jag tyckte förresten att det var hysteriskt roligt att tandteknikern hade döpt sitt nätverk till “Tandväktaren”. Älskar när folk kan driva lite med sina jobb.

2019-09-13 11.00.16 1.jpg
2019-09-13 11.00.17 1.jpg

Efter att ha ätit lunch hos Henke cyklade jag direkt hem för att förbereda inför middagsgästerna som skulle komma hem till oss. Jag hackade tomater, picklade rödlök, skar sallad, kramade nötfärs till små biffar och gjorde tryffel- och chipotlemajonnäs.

Någon timme senare kom dom - ett gäng av Axels vänner som lyckligtvis har blivit mina vänner också. Jag gillar dem så mycket allihopa. Och så stekte vi burgare och spelade brädspel ända tills timmen var alldeles för sen för att spela brädspel en torsdag kväll.

En himla fin vecka har det varit! Och nu ska jag återgå till plugget.

Tankar om Umeå

2019-08-29 02.14.18 1.jpg

(Bild fotograferad av Emilia)

Jag tar farväl av Johanna, Joen och Hampus. Mina kära vänner som lämnar stan nu igen, för studier och jobb. Johanna ska till Göteborg, Joen tillbaka till Uppsala och Hampus tillbaka till Stockholm.

På eftermiddagen, samma dag som Johanna ska åka ned med nattåget, cyklar jag hem till henne. I väskan har jag böcker som är hennes men som jag har fått låna över sommaren. Vi sitter i hennes tonårsrum på översta våningen i hennes föräldrars hus. Precis som vi brukade göra i gymnasiet fast nu är vi unga vuxna. Jag känner mig lika vilsen än.

Det är lustigt att vara en av få kvar, här i min stad. Jag som på ett högljutt Shoreline-vis brukade prata om att lämna Umeå så fort som möjligt när jag var yngre är kvar här än medan glappet mellan studenten och nuet växer sig större för varje år.

Ibland spirar rastlösheten i mig upp. När jag cyklar samma vägar som jag alltid cyklat och handlar på samma Ica som jag alltid handlat. Men så tänker jag på närheten till fjällen. Tänker på Hemavan, stugan i Tängvattnet. Tänker också på min familj; min pappa, mamma och syster. Det är skönt att ha dem nära. Och så vännerna som finns här än såklart, de nya och gamla. Och då känns det ändå bra här.

Vad det blir av mig sen - det får vi se.

Här på Hindersön

2019-08-05 06.56.50 1.jpg
2019-08-05 07.04.55 1.jpg
2019-08-05 06.56.54 2.jpg
2019-08-05 06.56.49 3.jpg
2019-08-05 07.04.56 1.jpg
2019-08-05 06.56.54 1.jpg
2019-08-05 06.56.50 3.jpg
2019-08-05 06.56.51 1.jpg
2019-08-05 06.56.49 2.jpg
2019-08-05 06.56.50 2.jpg
2019-08-05 04.10.45 1.jpg

Här på Hindersön strax utanför Luleå knarrar golvplankorna i det gamla huset när man går över dem. Utanför på gården är det vindstilla och varmt i solen och nere vid sjöbodarna blåser nordanvinden friskt. Anklarna och handlederna kliar av myggbett. Trädgården står i högblom och doftar gott. I körsbärsträdet lyser körsbären.

Jag har det bra här.

Från en äng II

Linnea_02.1_mindre.jpg

Emilia skickade fler av de bilder som hon tog på mig för ett tag sedan.

Jag tycker allihopa blev så himla fina!

Hej från en äng!

Linnea_19.f_mindre.jpg
Linnea_04.f2_mindre.jpg

Det är med skamfull förtjusning som jag visar de här bilderna.

Emilia, som jag känner via mitt ex Jonathan och hans rumskompis Erik, fotograferade mig förra veckan och jag ä-l-s-k-a-r de bilder jag har fått se än så länge. Jag som är så van vid att vara den som fotar snarare än blir fotad, är pinsamt stolt över hur fin jag lyckades se ut här. Gillar också att min go-to-pose tydligen är att sluta ögonen och luta huvudet lite bakåt.

PS. Om ni skulle vilja se mer av mitt ansikte kan ni kika på ett inlägg här på Emilias blogg.

Mitt 2018


Min största personliga framgång i år är:

Jag är väldigt stolt över mig själv och Jonathan som gjorde slut i slutet av sommaren på ett förhållandevis smärtfritt vis. Även om vi spenderade den senare halvan av våren och i princip hela sommaren åt att försöka lista ut vad det var som inte kändes som det skulle, borde, hade gjort tidigare och även om sommarmånaderna innebar flera ångestladdade nätter under tystnad bredvid varandra varvade med rasande avgrundsnätter så lyckades vi till slut gå skilda vägar fast med kärleken i behåll. Den har bara bytt skepnad.

Efter uppbrottet skrev jag: Vi är inte längre vi men vi är något annat nu.


Det här gjorde jag 2018 som jag aldrig gjort förut:

Jag började ta mitt skrivande på större allvar; jag vågade kasta mig ut i text och ge mer av mig själv igen och jag tycker verkligen att mitt skrivande har utvecklats under det gångna året. Jag har börjat överväga under slutet av det här året att kanske läsa en universitetskurs nästa år. Jag beställde ett DNA-kit för att få reda på mer om mina gener. Jag åkte en superhög karusell på Gröna Lund i somras fast jag är höjdrädd. Jag badade utomhus redan i början av maj. Jag klättrade utomhus för första gången. Jag började planera för min resa till Kina och för hur min tid där ska spenderas. Och så hade jag mitt livs första betalda semester.


De här resorna gjorde jag:

- Jag, mamma och pappa åkte till Rom i januari för att fira min mammas sextioårsdag. Vi åt god mat, drack vin, tittade på några av mina favoritkonstnärers verk, beundrade all fantastisk arkitektur och checkade av i princip varenda sevärdhet. Vi bodde på ett pittoreskt litet B&B mitt i Rom och jag sov bland sidenlakan och åt croissanter till frukost. Det var en otroligt härlig och mysig resa.

- Jag och Jonathan åkte till hans familjs sommarstuga vid havet utanför Umeå och badade minst fem gånger mitt under sommarens otroliga värmebölja. Det var nog den mest idylliska sommardagen jag har upplevt. Mer om det här.

- Jag tog tåget ner till Örebro i juli för att umgås med Jonathan och hans familj i den by som Jonathan har vuxit upp i. Vi var där i flera dagar och badade tillsammans med hans föräldrar, tittade på fotbolls-VM och hade det hur bra som helst.

- Jonathan och jag körde på roadtrip i krokarna kring Övik, Härnösand, Höga Kusten, Docksta och Kramfors. Vi sov i bilen på parkeringen vid Höga Kusten-bron och högläste tillsammans.

- Jag vandrade i Skule nationalpark tillsammans med Axel. Det tog hårt på min sedan tidigare skadade höft men det kan ha varit mitt livs finaste hajk. Vi kände knappt varandra då men hela dagen gick jag runt med en känsla av att vara tursam som fick vara där med honom.

- Jag var i Hemavan flera gånger både med Jonathan och min familj under vintermånaderna och sedan med Axel när den första snön kommit i oktober.



Det här saknade jag 2018:

Min farmor dog i slutet av förra året och henne saknar jag väldigt mycket emenallåt. Min morbror dog under hösten i år och honom saknar jag också. Och så har jag saknat mina vänner som inte har bott i Umeå. Men mest av allt så har året präglats utav avsaknaden av ork. Jag har känt mig fruktansvärt orkeslös den större delen av året och hela sommaren var jag rätt sorgsen.


Det här datumet från 2018 kommer jag minnas:

Den 24:e augusti när jag träffade Axel för första gången.



Det här var det häftigaste som hände 2018:

Att min vän Johanna åkte till Chile för att volontärarbeta. Att min vän Alice och hennes Gustav bestämde sig för att flytta till Göteborg. Och om jag ska se till mig själv så var det nog att jag fick möjligheten att följa med mina föräldrar till Rom.

Eller förresten - det var nog att jag fick bli kär.


Mina största karriärsmässiga framgångar:

Att jag fick ett eget ansvarsområde på mitt jobb. Det kändes fint att få det förtroendet. Och så kanske att jag har kommit flera av mina kollegor närmre. Det är verkligen en ynnest att få vara en del av den stämning och ledning som har funnits på mitt jobb under året.



Årets ångest:

Valet.

Framtiden; vad jag ska göra och när. Och så all planering inför min resa till Asien. Den är nära nu.


Mina bästa läsupplevelser:

Jag läser så otroligt lite böcker numera men Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen var fantastisk att läsa. Och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.


Min bästa tv-serie:

Black Mirror, Westworld, Handmaid’s Tale, Dear white people, Master of None.


Den bästa filmen jag såg:

Mudbound, Sameblod, Bohemian Rhapsody. Alla är fantastiska på sitt sätt och jag skulle rekommendera dem till alla.



Det här önskar jag att jag hade gjort mer:

Tränat, varit ute, träffat mina vänner och min familj. Jag önskar verkligen att jag hade tagit upp yogan igen.


Min födelsedag 2018:

Jag vaknade på morgonen av att Jonathan kom in med fika på sängen. Resten av dagen var jag på jobbet men på kvällen gick jag och Jonathan ut och åt middag tillsammans och sedan såg vi Sameblod på bio. Det var en riktigt fin födelsedag.


Det här fick mig att må bra:

Skrivandet. Och så alla omkring mig; mina vänner, min familj, Jonathan. Och nu de senaste fyra månaderna även Axel. Han gör mig lycklig varje dag. Han ser mig på ett sätt som få gör. Han uppmuntrar mig och tror på mig. Han lyfter mig och vi har så otroligt roligt tillsammans.