Jag är i Göteborg

2019-10-14 10.50.33 1.jpg
2019-10-14 10.50.32 1.jpg
2019-10-14 10.50.32 2.jpg

Jag kom till Göteborg i måndags.

Alice och jag flög ned hit tillsammans ifrån Umeå. Direktflyg. Norwegian. Hon sov mot min axel nästan hela vägen och jag läste Våldets historia av Édouard Louis i skenet från den lilla lampan ovanför mig. Gustav hämtade oss på Landvetter och genom regnet åkte vi sedan hem till dem på Masthuggstorget. Deras lägenhet, som jag bara har sett på bild innan, är stor och rymlig och har allt jag drömmer om (nyrenoverat kök och badrum) och trots att de inte har hunnit bo härnere särskilt länge så har de redan hunnit få ordning på sitt nya hem och valpen Abbe som inte längre är en valp skuttar omkring benen på mig när jag går mellan rummen.

Och igår, måndag, klev jag på spårvagnen utanför gården på morgonen och lät den sedan ta mig raka vägen ut till Kviberg, till Kompani 415. Där samlades vi, ett gäng från min skrivkurs och två av våra tre lärare, och pratade skrivande och läsande och skrev (och just det - författaren Sara Beischer kom och pratade med oss!) tills det plötsligt var dags att säga hejdå strax efter klockan blivit fyra. Några av oss samåkte tillbaka in till stan för att äta middag. Några skulle åka tillbaka söderut med tåg. Vi som skulle äta middag gick på ett indiskt hak (gott) och några timmar senare, när middagen var uppäten, glasen urdruckna och hjärnan min alldeles för trött för mer umgänge promenerade jag hem med världens finaste känsla i kroppen. En känsla av att vilja skriva och läsa MER.

Mer än så har jag inte att säga för nu. Jag är rätt trött och känner mig förkyld, liksom svullen inuti huvudet. Hela det här inlägget kändes rätt vimsigt faktiskt men jag ville mest bara få det ur mig: att gårdagen med mina kurskamrater och lärare var fin.

Nu ska jag göra mig redo att ge mig ut på stan tillsammans med Alice.

Vecka 41

2019-10-09 01.18.37 1.jpg
2019-10-10 09.59.04 1.jpg
2019-10-11 09.17.24 1.jpg

Hej.

Jag har gått runt med en vansinnig smärta i magen de senaste dagarna. Den har berövat mig på hungern under dagtid och på kvällen straffat mitt bristfälliga intagande av mat i form av kramper. Jag har tänkt att jag måste försöka sluta snusa igen, förmodligen skulle min mage må bättre då.

Om kvällarna har Axel värmt en vetekudde åt mig och lagt den över magen. En grön vetekudde som sedan legat som ett varmt litet knytt mellan oss i sängen hela natten.

Den här veckan har varit ett töcken. Tungt huvud. Tunga lemmar. Svullen mage. Täppt näsa. Jag har skrivit på mina skoluppgifter utan framgång. Jag har känt mig missnöjd med allt. Har inte ens kunnat glädjas över att det i alla kommer fram ord när jag har skrivit.

Men.

Idag är det fredag och min vän Alice är i Umeå på besök och ikväll ska vi äta middag ihop tillsammans med Petra. Två av mina tre gymnasiebästisar alltså. Det är bara Johanna som kommer att fattas men henne fick jag träffa i onsdags några timmar. Och nästa vecka får jag se henne igen fast på annan ort. För på söndag tar jag och Alice samma flyg ned till Göteborg och sedan stannar jag därnere i några dagar.

Tröttheten som fjättrar mig vid sängen

2019-10-08 09.35.19 2.jpg

September var årets vackraste månad. September gick i varma toner och i den vänliga eftermiddagssolen fann jag tröst.

Oktober saknar än så länge tröst för mig att hämta och jag klär oktober månad i nyanser av grått. Oktober är grå. Men oktober är också rosa och därför undersöker jag mina bröst noggrant en morgon med ena handen, googlar jag "mammografi" med den andra. 

När jag går hem från jobbet en dag får jag syn på ett av alla elskåp i min stad som någon har prytt med hennes namn i rosa färg och med ens minns jag henne så tydligt. Min bästa väns nära vän som inte längre finns. Lite mer än ett år har gått sedan hon avslutade sitt liv. Jag kände henne inte som andra gjorde men de gånger jag träffade henne slog det mig alltid hur lysande hon var. Hon var alltid den i rummet som alla andra automatiskt drogs till. Hon hade en dragkraft som var svår att värja sig mot. Och nu finns hennes namn över hela stan fastän hon är borta och varje gång jag går förbi något av alla skåpen minns jag henne så tydligt.

Det är när jag går hem från jobbet och förbi elskåpet som jag inser att jag har blivit ledsen igen. Ett sjok av melankoli har dragit in över kroppen. Jag saknar solen. Jag saknar fjällen. Jag saknar mina vänner som har flyttat och jag grips av panik när väggarna hemma i lägenheten kryper närmare samtidigt som jag fjättras vid sängen eller soffan av trötthet.

Jag är så trött. 

Oktobers första vecka

Hej.
Det är måndag idag men igår var det söndag.
Igår betyder förra veckan och jag skulle vilja säga något litet om förra veckan innan jag lämnar den bakom mig.

2019-10-07 11.02.17 2.jpg

Det var snöblandat regn, regn, hagel och ännu mer regn i början av förra veckan. Jobbigt. En dag när jag gick hem i spöregnet stod den här lilla anden alldeles ensam på en bit frigolit i regnet med huvudet under vingen. Jag tyckte synd om den. Jag fotade den.

2019-10-07 11.02.18 1.jpg
2019-10-07 11.02.21 1.jpg
2019-10-07 11.02.20 2.jpg

Efter två dagar av regn kom solen tillbaka och Öst på stan var täckt av gula löv. Onsdagskvällen var spel i källaren på Rex med några jag gillar.

2019-10-07 11.02.17 1.jpg

Och med helgen kom det röda läppstiftet fram, håret tvättades igenom och jag tog hissen upp på jobbet för att möta upp de andra innan vi skulle gå ut för att äta jobbmiddag.

2019-10-07 11.02.15 1.jpg

Att äta brunch på Tonka fick bli söndagens, gårdagens, enda större bestyr. Brunchen var god. Jag var bakis och svettig.

2019-10-07 11.10.45 1.jpg

Just det! En sminkning jag gjorde. Den blev okej.

2019-10-07 11.02.17 3.jpg

Och så löven på marken överallt.
Alla dessa löv.

Saker jag tänker på idag:

2019-09-30 10.47.17 1.jpg
2019-09-30 10.47.16 1.jpg

✐ Att Jonathan och hans rumskamrat Erik hade fest i lördags. Bilderna på Jonathan är ifrån den festen. “Klubb Höstjacka” hade de döpt festen till. Alla inbjudna gäster fick behålla jackan på under festen medan samtliga fönster i lägenheten stod på vid gavel. Kallt men kul var det. Festen började vid 16 och strax innan 21 vinglade jag hem på cykel för då hade jag råkat dricka någon öl för mycket och blivit lite för full. Perfekt att få åka hem tidigt ändå.

✐ Att jag borde läsa och skriva idag fast jag helst vill dra en filt över huvudet och stanna där.

✐ Olika sminkningar som jag vill göra. Jag såg alla avsnitt av Euphoria på HBO i söndags tillsammans med Jonathan när vi var bakis och trötta efter Klubb Höstjacka och efter att ha sett alla avsnitten blev jag ännu mer inspirerad att fortsätta göra färgglada looks för ögonen.

✐ Att jag har sovit alldeles för mycket natten till idag och natten till igår - över 18 timmar sammanlagt.

✐ Att jag ser framemot kvällen för då ska jag träffa vänner, kanske dricka någon öl och gå på quiz.

✐ Middagen som jag ska laga om några timmar: pasta med champinjoner, ruccola, grädde, vitt matlagningsvin, västerbottensost, färska kryddor och salt och peppar och valnötter ovanpå.

✐ Låten “Age of Consent” av New Order. Den är ju så förbannat! jäkla! bra!

Kampen mot lössen

2019-09-30 10.40.07 2.jpg
2019-09-30 10.40.07 1.jpg

Jag har jobbat idag. Nästan heldag på extrajobbet. Det var längesedan sist, som det blev så många timmar i rad. Det känns som evigheter sedan extrajobbet var heltidsjobb fast det bara ett halvår sedan. Tänk vad mycket som kan hända på bara ett halvår.

När jag skulle gå hem från jobbet i eftermiddags ringde Axel. Jag hade just bytt om och skulle precis stiga utanför dörren när jag svarade. “Hej! Jag ville inte säga något medan du jobbade för att jag inte ville att du skulle få panik men vi har nog fått löss. Jag kliade mig i håret när jag skrev tentan idag och då ramlade det ner en lus på pappret framför mig” sade han med stressad men road röst.

Plötsligt blev den där förbannade klådan som plågat mig de senaste fyra? fem? sex? veckorna helt rimlig. Jag som trodde att det hade med det nya schampot i duschen att göra. Tydligen inte. Så istället för att cykla direkt hem efter att ha sagt hejdå till kollegorna cyklade jag till Apoteket. Farmaceuten på Apoteket var vänlig, snäll och ryggade inte undan när jag kastade ur mig: “Hejjagtrorattjagochminpartnerharfåttlöss och vad har ni mot det?”.

Vi som skulle laga middag ihop när jag slutat för dagen och fira att Axel gjort och förhoppningsvis klarat en av sina släpande tentor hoppade istället in i badrummet med vår nya luskam. Noga benade jag upp Axels långa hår i slingor och kammade, kammade, kammade. Elva löss hann jag knacka loss från kammen innan vi var färdiga. I mitt eget hår fanns tre. Två små och en stor. Vi spolade ned dem allihopa i handfatet.

Nu sitter jag här med ett badlakan lindat runt huvudet och ska snart torka och kamma kamma kamma håret igen. Jag hoppas innerligt att vi har vunnit kampen mot lössen, om inte nu så efter nästa behandling om nio dagar…

Fjälluften ger mig liv

Fjälluften ger mig liv.

Den branta lutningen på fjället får benen att bränna och hjärtat att slå. Det är svårt att tro att jag tränade olympisk tyngdlyftning sex dagar i veckan, lyfte tjocka kettlebells med lätthet och drog upp dubbla min kroppsvikt i marklyft för bara ett par år sedan. Nu måste jag stanna och hämta andan var femtionde meter. Jag tänker hela vägen upp längs stigen att jag faktiskt måste komma igång med träningen igen nu när min höft äntligen har blivit bra. Om inte annat för att orka göra det här - fjällvandra.

Axel spurtar smidigt upp för fjället framför mig. Jobbet som brevbärare har gjort honom stark. Vaderna spänner på honom innanför byxorna. Jag får ropa på honom att vänta.

Det är söndag och dags för hemresa men vi har bestämt oss för att vandra upp på fjället bakom stugan först. Luften är frisk, solen skiner och jag svettas i min fleecetröja. Löven på träden är bruna, röda och orangea och mossorna våta. Den första snön ligger som ett tunt fläckigt täcke ovanpå den blöta marken. Den letar sig in i mina kängor och gör strumporna fuktiga men jag njuter. En ripa flyger upp ur snåren när vi kommer vandrandes. Den har redan hunnit bli vit.

Vi tar sikte på stenen. Den där som jag alltid skriver om och fotograferar ifrån. Ni som har hängt med här ett tag - ni vet nog vilken sten jag menar. Den som ligger på fjället bakom stugan och som alla i min och min mosters familj brukar springa, vandra eller åka skidor till. Förra året skrev jag några rader om den i det här inlägget, när Axel följde med mig till Hemavan för första gången.

Stenen står där den ska när vi kommer fram. Vi sitter på den ett tag innan vi hastar ned för fjället igen. Knäet värker oroväckande men höften håller.

Vi packar ihop i stugan tillsammans med mina föräldrar. Vi tömmer kylen, dammsuger golven och kastar använda handdukar och sängkläder i en påse. Sedan promenerar vi över till min mosters stuga, strax nedanför vår. Min kusin Ella och hennes Robin är där. De har flyttat till byn för att säsonga. Ella jobbar till och med på mitt gamla säsongsjobb. Min kusin Petter och hans Axelina är också på besök, ända från Stockholm, men ute på vandring för dagen. Men vi som är närvarande dricker kaffe i solen på altanen och äter äppelkaka som min moster har bakat. Sedan säger vi hejdå och vi ses snart och hälsa Petter och Axelina innan vi hoppar in i bilen.

När vi kör ut ur Hemavan tar jag på mig hörlurar, försjunker snabbt i mina poddar, sluter ögonen och lutar huvudet mot rutan. Mina skor står på golvet, fötterna har jag dragit upp på sätet. Fjällen reser sig omkring vägen mellan Hemavan och Tärnaby. Solen värmer genom fönstren.

Jag spelar musik för de andra via bilens bluetoothradio de sista milen innan vi är hemma. The Rolling Stones, Jimmy Hendrix och ABBA för mamma. Kanye West för Axel. Lustans lakejer, Blondie och Spandau Ballet för pappa. Jag spelar The Never Ending Story för mig själv. Blir lika barnsligt lycklig av den som av fjällen.