Vid trailens slut på ett berg i Lijiang


En av mina favoritbilder från min resa i Yunnan. Kinas vackraste provins. Här hade jag vandrat kulle upp och kulle ned i Lijiang med solen stekande mot ryggen och svetten rinnandes längs tinningarna i en och en halv timme. Sedan nådde jag trailens slut och där fanns ett slags torn och där fanns en man som satt på taket ovanför stupet nedanför och spelade mobilspel och sålde vatten i flaskor. Mitt vatten var slut men jag vågade inte fråga om jag fick köpa. Ville inte störa spelet.

Baksmällan (efter min resa)

Resan.

Jag har inte landat från den än. Och jag vet inte om jag har tillräckligt många ord för att någonsin kunna beskriva vad den betydde för mig, åtminstone inte i text. Men jag kan prata om den; beskriva den för min familj, för Axel, för mina vänner och för alla som på ett mycket försiktigt vis faktiskt vågar fråga om den. Mina ord om resan känns förvisso små och obetydliga men de går i alla fall att forma. Men att landa från och bearbeta mina dagar i Kina kommer att vara ett långsiktigt arbete. Det vet jag.

Just nu firas det kinesiska nyåret in i Kina och imorgon fyller jag tjugotvå år och om jag inte hade valt att avsluta resan skulle jag nu ha suttit i en lägenhet i Hong Kong, som jag i flera års tid har längtat så mycket efter. Men istället för i Hong Kong sitter jag på Stadsbiblioteket i Umeå med eftermiddagssolen i ögonen och med långkalsonger under jeansen. Det är lättare att vara på biblioteket än hemma idag.

Jag sörjer mina avbrutna resplaner fortfarande. Och även fast jag är stolt som valde att lämna dem är jag besviken. I dagarna har jag suttit och säkerhetskopierat hela mitt arkiv på den här platsen (varje text har jag kopierat för sig och samtliga texter har jag fördelat i mappar efter dagar, månader och år) och när jag läser mina texter från förra året ser jag min längtan efter att komma bort i orden. Jag ser även att jag hade väldigt höga förväntningar inför min avresa.

Nu när jag har läst de texter jag skrev under förra året har det också blivit så tydligt för mig att den paus som jag befinner mig i nu - min sjukskrivning- är resultatet av ett oerhört påfrestande år. Och med facit i hand kan jag se att resan blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag blir nästan generad när jag ser framför mig på skärmen hur jag har fläkt ut min utmattning för allmänhetens beskådan i nästan ett års tid men själv burit skygglapparna på.

Det är inte konstigt att det varje dag sedan jag kom hem har känts som om min värld fullständigt ska rämna under mina fötter.

Baksmällan (efter min resa)

Resan.

Jag har inte landat från den än. Och jag vet inte om jag har tillräckligt många ord för att någonsin kunna beskriva vad den betydde för mig, åtminstone inte i text. Men jag kan prata om den; beskriva den för min familj, för Axel, för mina vänner och för alla som på ett mycket försiktigt vis faktiskt vågar fråga om den. Mina ord om resan känns förvisso små och obetydliga men de går i alla fall att forma. Men att landa från och bearbeta mina dagar i Kina kommer att vara ett långsiktigt arbete. Det vet jag.

Just nu firas det kinesiska nyåret in i Kina och imorgon fyller jag tjugotvå år och om jag inte hade valt att avsluta resan skulle jag nu ha suttit i en lägenhet i Hong Kong, som jag i flera års tid har längtat så mycket efter. Men istället för i Hong Kong sitter jag på Stadsbiblioteket i Umeå med eftermiddagssolen i ögonen och med långkalsonger under jeansen. Det är lättare att vara på biblioteket än hemma idag.

Jag sörjer mina avbrutna resplaner fortfarande. Och även fast jag är stolt som valde att lämna dem är jag besviken. I dagarna har jag suttit och säkerhetskopierat hela mitt arkiv på den här platsen (varje text har jag kopierat för sig och samtliga texter har jag fördelat i mappar efter dagar, månader och år) och när jag läser mina texter från förra året ser jag min längtan efter att komma bort i orden. Jag ser även att jag hade väldigt höga förväntningar inför min avresa.

Nu när jag har läst de texter jag skrev under förra året har det också blivit så tydligt för mig att den paus som jag befinner mig i nu - min sjukskrivning- är resultatet av ett oerhört påfrestande år. Och med facit i hand kan jag se att resan blev droppen som fick bägaren att rinna över och jag blir nästan generad när jag ser framför mig på skärmen hur jag har fläkt ut min utmattning för allmänhetens beskådan i nästan ett års tid men själv burit skygglapparna på.

Det är inte konstigt att det varje dag sedan jag kom hem har känts som om min värld fullständigt ska rämna under mina fötter.

Resan hem till Umeå


Ensam i Lijiang:

Det är söndag kväll, tre dagar efter att min pappa har åkt hem till Sverige, när jag bestämmer mig för att lämna Kina jag också. Det är ett impulsivt och smärtsamt men nödvändigt beslut för jag känner det i varenda cell i kroppen; om jag inte åker hem nu kommer jag att haverera. På tisdagen när det är dags för mig att åka skriver jag på Instagram om varför jag lämnar Kina tidigare än vad som var tänkt eftersom jag känner mig skyldig mina vänner, släktingar, kollegor och bekanta det. Det är många som har varit delaktiga i resan på olika sätt och som har velat följa mina spår. Jag har dessutom pratat så mycket om denna resa att jag känner mig tvingad att förklara dess abrupta avslut (kanske mest för min egen skull egentligen).

Min kropp är tom. Alldeles tom sånär som på en känsla av en dov men stark ångest. Jag tvingar mig själv utanför mitt boendes väggar de sista dagarna men de minsta och mest triviala beslut (vad ska jag äta? vad vill jag se idag? ska jag gå höger eller vänster här?) framkallar den där välbekanta känslan av lätt panik. Den som är så utmattande och ångestframkallande på samma gång.

Jag trodde att jag skulle klara av resandet i Kina på egen hand och att ensamheten skulle bli en lärorik utmaning för mig som annars omger mig av förutsägbar trygghet, rutiner och sällskap. Men de otroligt fantastiska och utmattande dagarna i Kunming tillsammans med allt det otrygga som resandet på egen hand innebär i sig självt får mig att krascha i Lijiang. Vackra vackra Lijiang. Som jag redan längtar tillbaka till.

Så på söndagskvällen bokar jag biljetterna hem från Kina. Jag känner paniken över resan och dess helvetiska längd (att ta sig hem kommer att ta 1,5 dygn) komma krypandes i samma ögonblick som när jag bokar biljetterna men det finns inget alternativ. Det kryper i kroppen. Jag kan inte stanna. Jag måste åka hem.

*


I taxi klockan 06:30 på morgonen från MamaNaxi Guesthouse till tågstationen i Lijiang:

Det är kallt och tyst i sovsalen när mitt alarm väcker mig med ett ryck. Jag har knappt fått sova under natten men några timmar har jag åtminstone fått, trots de sent anländande franska gästerna och den högt snarkande sovsalsgrannen. På mindre än femton minuter borstar jag tänderna, tvättar ansiktet och packar ned de sista av mina saker i ryggsäcken. Sedan möter jag mitt hostels ägarinna i receptionen. Det är tidigt och hon är nyvaken och iklädd en rosa Hello Kitty-pyjamas med matchande tofflor till. Vi utbyter tysta ord och jag tackar för besöket och för gästvänligheten. Sedan kommer den chaufför som ska köra mig till Lijiangs tågstation och vi åker genom den lugna morgontrafiken till stationen. Som vanligt har jag sett till att ha stor marginal, nästan orimligt stor. Men jag vill verkligen komma i tid till tåget och att missa det hade varit minst sagt förödande.



På tåg mellan Lijiang och Kunming:

De vackra vyerna utanför tågfönstren avlöser varandra; den ena vackrare än den andra. Och jag känner plötsligt ett sting av ånger inför mitt hastiga beslut. Jag kanske skulle ha stannat kvar. Samtidigt vet jag innerst inne att jag måste åka men de höga bergen, som är gröna och täckta av vackra träd, tycks alla kalla på mig och det sista jag tänker innan jag äntligen faller in i en djup, bekymmerslös sömn är att Yunnan måste vara Kinas vackraste provins. När jag vaknar är det bara fyrtiofem minuter kvar av resan vi åker fortfarande genom bergiga dalar och oräkneliga tunnlar. Vi passerar gula, bruna, gröna, röda fält och bönder i stråhattar som arbetar på dem. Himlen är täckt av ett ljust molntäcke och jag inser att det är första gången under min tid i Kina som himlen är molnig (och inte solig) mitt på dagen.



Tio timmars väntan i Kunming:

Jag anländer vid den enorma tågstationen i Kunming ungefär vid lunchtid. Det är ett grått och molnigt Kunming som möter mig och jag känner mig hög när jag stiger av tåget på stationen. Sömnbristen, ångesten och sorgen tillsammans med lättnaden över att lämna har satt sina spår och jag känner mig svag i kroppen. Och jag bävar inför de långa timmarna som jag måste vänta innan jag ska flyga från Kunming till Beijing.

Lunch äter jag på ett japanskt ställe inne i en enorm galleria mitt i Kunming och de dumplings jag får serverade framför mig är de godaste jag har ätit i hela mitt liv. Bredvid mig sitter ett ungt par och äter ramen tillsammans med olika friterade saker som jag inte känner igen. De sitter och pratar med varandra, delar maten sinsemellan och skrattar högt åt varandra. Jag saknar Axel fruktansvärt mycket men kan inte låta bli att le när jag hör deras röster.

Efter att jag har ätit lunch promenerar jag vidare tills jag hittar ett Starbucks. Jag beställer en "medium cappuccino" och "one french caramel bread" av killen i kassan. Han har kortklippt frisyr och onaturliga, knallblå linser. Jag sätter mig sedan på kaféets stora uteservering och börjar genast läsa i "Ett litet liv".



På Kunmings flygplats:

När jag har druckit upp mitt kaffe, ätit mitt fikabröd och läst nästan femtio sidor av min bok inser jag att jag inte orkar stanna i Kunming längre. Jag tar därför en taxi till Kunmings flygplats vid klockan 15:00 fastän mitt flyg går först 22:35. Jag bråkar i taxin med chauffören (Google translate verkar ha levererat en dålig översättning) men när vi väl har lyckats komma överens om vart vi ska åka och han kör ut ur staden kör han så snabbt och ryckigt att min puls skjuter i taket.

Febern (eller är det utmattningen?) sprider sig i kroppen i takt med mina steg på Kunmings flygplats. Min kropp brinner vid det här laget och jag vill ta av mig alla kläder eller åtminstone lägga mig ner på det blanka, kalla golvet men inget av dem kan jag göra, så jag svettas och tycker synd om mig själv.

Timmarna på flygplatsen passerar i en dimma men till slut sitter jag på planet mot Beijing och så fort jag har intagit en rätt så bekväm position i den rätt så obekväma stolen somnar jag direkt. Tre och en halv timme senare, strax innan klockan två på natten (kinesisk tid), landar jag i Beijing.



På Beijings flygplats:

Klockan är tre på natten och jag febersvettas återigen samtidigt som jag går omkring på Beijings flygplats i jakt på en plats att sova på men det finns ingen så jag sover en timme på det kalla stengolvet. Jag vaknar av att jag fryser om benen och när jag reser mig upp är kroppen omtöcknad av stengolvets hårda karaktär. Mitt huvud känns fluffigt av mina förkylningssymptom och det är först då den kommer över mig på riktigt; besvikelsen.

I två år drömde jag om att resa till Kina och sedan vidare runt i sydostasien och jag hade trott att min resa skulle bli på ett sätt som den inte blev och även om det är irrationellt att skuldbelägga mig själv och mina känslor är det svårt att låta bli när jag inser att den (resan) är slut.

Men sorgen över den snart avslutade resan varar inte länge, då min sömnbrist och hunger är nog för kroppen att hantera. Jag vandrar runt som ett spöke på Beijings flygplats under resten av natten och morgonen. När jag slutligen får gå ombord planet som ska ta mig till Helsingfors är jag så snurrig att jag knappt vet vart jag är längre.



Beijing - Helsingfors - Umeå:

Den långa flygningen mellan Beijing och Helsingsfors går förvånansvärt bra (jag sover flera timmar) och hela tiden ser jag Axel framför mig. Jag har köpt presenter till honom som jag längtar efter att få överraska honom med. Det är bara två veckor sedan vi sade hejdå i Umeå men det känns som ett liv sedan för mig. Det har hunnit hända stora saker på kort tid.

I Helsingfors stressar jag genom säkerhetskontroll, passkontroll, tax free och oräkneliga gate:er och trots att jag nästan missar planet hinner jag precis i tid. Och hela tiden stirrar jag planlöst ut genom fönstret med en enda tanke i huvudet; "Snart hemma".

Jag känner under båda flygningarna att jag fattade rätt beslut som valde att åka hem även fast jag får panik när jag tänker på mitt liv hemma i Umeå. "Vad ska jag göra nu? Jag sade ju upp mig från mitt jobb för att kunna vara borta två-tre månader och även om (OM) jag kan få komma tillbaka till mitt jobb, är det verkligen något jag vill göra?" Men jag slår undan tankarna utan att komma fram till något och istället fokuserar jag på att föreställa mig Axels ansikte framför mig.

På flygplatsen i Umeå möter min pappa och Axel mig med öppna armar. Och då vet jag, utan tvekan, att jag gjorde rätt som åkte hem. Jag tänker tyst för mig själv när vi alla tre sitter i bilen påväg från flygplatsen att nu ska jag vila, ta hand om mig och ta en dag i taget för att återhämta mig från denna korta men enorma resa.

Till Kina och tillbaka igen - tidigare än vad som var tänkt


22 januari:


Jag skriver på min Instagram:

"Jag har nu lämnat bergen och påbörjat den långa resan hem till Umeå idag. Även fast jag inte hade kunnat veta innan jag åkte vad denna återresa till Kunming (Kina) faktiskt skulle innebära för mig inser jag nu att det var naivt av mig att slå ihop ett röttersök med något slags backpack:ande. Jag borde ha förstått innan att jag skulle krascha efter Kunming men det är lätt att vara efterklok. Jag har känt mig fullständigt dränerad under den senaste veckan och därför har jag valt att överge mina resplaner och åka hem redan nu istället för om ett par månader. Jag är ledsen men glad. Besviken men stolt. Jag har haft två fantastiska (och otroligt krävande) veckor i Kina. Den här resan har varit mer omtumlande än jag någonsin hade kunnat tro och även om den tar slut här är jag evigt tacksam för allt som den har varit. Och jag vet att jag kommer att återvända hit förr eller senare - allra minst för att återse den kinesiska familj som under den resan har kommit in i mitt liv.".


En dag i vackra Lijiang

20:e januari:


Jag åt frukost (Lijiang style fried rice enligt menyn) i utkanten av Old town of Lijiang och sedan promenerade jag vidare och ju längre in i den gamla stadsdelen jag kom desto mer och mer turistigt blev det. Men jag har inget emot det egentligen, många använder ordet som om det vore något fruktansvärt och skamset över det medan jag kan njuta av att gå bland krimskrams och överprisade souvenirer av alla dess slag. Vackra ställen blir turistiga, vare sig man vill det eller inte. Och detta är en makalöst vacker plats.

Old town of Lijiang är vackert men i all sin blyga överdådighet; de hundratals små och uråldriga innergårdarna med blomarrangemang i olika färgteman, vattnet som rinner intill husens grunder och genom hela den gamla staden egentligen och som skapar ett ständigt kluckande (växelvis forsande) ljud som följer mig vart jag än går på de snirkliga små kullerstensgatorna. Det är ingen som kan ifrågasätta varför staden är placerad på värdsarvslistan av UNESCO, tänker jag.

Det är kyligt i luften och solen värmer inte på samma sätt som i Kunming. Jag önskar jag inte skickat hem min stora, varma vinterjacka med pappa samtidigt som jag stänger den tunna vindjackan så gott jag kan ovanpå alla lager av tröjor. Överallt ser jag kvinnor i enorma dunjackor och färgglada mössor. Och så ser jag kvinnorna från de olika minoritetsgrupper som lever här, klädda i vackra karaktäristiska mönster och smycken.

Jag vandrar rakt genom den gamla delen av Lijiang, tar sikte på det mäktiga Jade Dragon Snow Mountain, som syns i fjärran i princip under hela min promenad. Plötsligt når jag grindarna till The black dragon pool. En park med en sjö (är den konstgjord?) och vackra små tempel och paviljonger. En extremt charmig park, dess lummighet tilltalar mig till en början men snart hittar jag en stig som leder upp på ett litet berg just bredvid parken. Ett äventyr. Efter att vakten tillåtit mig att promenera på stigen (de mandarintalande kineserna måste uppvisa legitimation och registrera sig men jag slipper) börjar jag min hajk. Jag inser nästan direkt att vandingen är brantare och mer krävande än jag först har trott men mitt envisa jävlar anamma tvingar bort orostankarna på min sorgliga ursäkt till höft och jag tänker att all eventull smärta i höften helt enkelt får vara värd denna hajk, för utsikten är fantastisk och vädret är fint och jag kommer ändå inte vandra på någon av de kända lederna här. Så varför inte denna lilla led? Det är svettigt, tungt och brant men när jag når slutet av leden (ett tempel med utsikt rakt över Jade Dragon Snow Mountain står där) är det mödan och den redan då ömma höften värt det. Promenaden tillbaka är mödosam och höften värker mer än på länge men till slut lyckas jag komma ner och då är benen alldeles darriga.

Jag köper frukt av en gammal kvinna just utanför entrén till parken och äter sedan lunch när jag är tillbaka bland de knotiga kullerstenarna inne i Old Town. Sedan går jag in på Starbucks för att snylta på deras internet. Jag läser nyheterna (när ska Sverige få en regering?) och skriver lite i min anteckningsbok när en kille plötsligt frågar om han kan slå sig ned. Givetvis går själva frågan förbi mig men hans kroppsspråk och undrande ögonbryn förstår jag och jag nickar. Jag frågar om han kan prata engelska men han skakar generat på huvudet och säger "No no no". Det förlägna i hans blick smickrar honom samtidigt som jag önskar att det inte fanns där. Men jag har sett samma genanta skugga kasta sig över andra ansikten flera gånger under min resa. Unga killar (det är alltid killar) som försöker säga något till mig varpå jag visar upp en av mina färdiga fraser i telefonen "Hej, jag kan tyvärr inte förstå dig eller prata kinesiska. Kan du prata engelska?" och som börjar rodna och febrilt skaka på huvudet eller säga "No". Det är som om de tror att det är något jag förväntar mig av dem när det i själva verket är tvärtom om och för mig bara en förhoppning om att hitta människor att kunna prata med och förstå. Men nu sitter alltså den här killen mittemot mig och han plockar upp sin mobil och börjar prata till den. Den översätter åt honom och plötsligt kan vi samtala. Jag skriver på Google translate (och tackar mig själv för att jag köpte en VPN-tjänst innan jag åkte från Sverige) och han fortsätter att prata till sin app. Han bjuder mig på någon typ av latte med tesmak (helt okej) och jag försöker tacka honom ordentligt men han bara viftar bort mina försök. Han visar bilder på berg han har bestigit, förundras sedan över mina bilder hemifrån som jag visar. Han har varit på resande fot länge, uppfattar jag det som, och han tycks leva för bergsbestigning och vandring. Jag frågar om han har en partner, för han sitter under vårt samtal och skickar massvis av hjärtemojis till någon via Wechat och han berättar att han har det och att hans flickvän jobbar som sjuksköterksa och inte har kunnat följa med på resan. Jag frågar om han saknar henne och han nickar. Jag tänker på Axel.

Jag skriver i Translate att jag måste gå vidare, när jag känner att något mörkt är påväg in över mig, och går hastigt ifrån den trevliga killen som genast återupptar sin konversation på Wechat. Vi vinkar till varandra och önskar varandra lycka till först, såklart. Jag virrar därefter omkring planlöst bland vattnet och de små husen tills ångesten fullständigt tagit över mig och jag lyckas hitta tillbaka till Starbucks och jag sätter mig utanför på trottoaren, ringer först mamma och sedan Axel med hjälp av Wechat. Allt är en dimma.

Efteråt letar jag mig tillbaka till mitt hostel. Jag äter äckliga dumplings som ger mig kväljningar på vägen tillbaka för att jag mår illa av hunger. När jag slutligen anländer till det lilla hostelet är mina ögon svullna och jag är alldeles utmattad, benen är fortfarande darriga. Jag ringer Axel igen och vi pratar. Jag ringer Alice och vi pratar. Jag chattar med Saga och Petra och Johanna. Och så pratar jag med mamma och pappa tillsammans. Jag skriver till Joen.

Sedan; beslut fattas, pengar och mail skickas och nummer på bankkort utbyts tillsammans med vänliga trösterika ord.

Jag kan inte somna förrän vid tre-tiden på natten och jag gör det med Ett litet liv bredvid mig på kudden. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är en magisk bok.

En dag i vackra Lijiang


20:e januari:


Jag åt frukost (Lijiang style fried rice enligt menyn) i utkanten av Old town of Lijiang och sedan promenerade jag vidare och ju längre in i den gamla stadsdelen jag kom desto mer och mer turistigt blev det. Men jag har inget emot det egentligen, många använder ordet som om det vore något fruktansvärt och skamset över det medan jag kan njuta av att gå bland krimskrams och överprisade souvenirer av alla dess slag. Vackra ställen blir turistiga, vare sig man vill det eller inte. Och detta är en makalöst vacker plats.

Old town of Lijiang är vackert men i all sin blyga överdådighet; de hundratals små och uråldriga innergårdarna med blomarrangemang i olika färgteman, vattnet som rinner intill husens grunder och genom hela den gamla staden egentligen och som skapar ett ständigt kluckande (växelvis forsande) ljud som följer mig vart jag än går på de snirkliga små kullerstensgatorna. Det är ingen som kan ifrågasätta varför staden är placerad på värdsarvslistan av UNESCO, tänker jag.

Det är kyligt i luften och solen värmer inte på samma sätt som i Kunming. Jag önskar jag inte skickat hem min stora, varma vinterjacka med pappa samtidigt som jag stänger den tunna vindjackan så gott jag kan ovanpå alla lager av tröjor. Överallt ser jag kvinnor i enorma dunjackor och färgglada mössor. Och så ser jag kvinnorna från de olika minoritetsgrupper som lever här, klädda i vackra karaktäristiska mönster och smycken.

Jag vandrar rakt genom den gamla delen av Lijiang, tar sikte på det mäktiga Jade Dragon Snow Mountain, som syns i fjärran i princip under hela min promenad. Plötsligt når jag grindarna till The black dragon pool. En park med en sjö (är den konstgjord?) och vackra små tempel och paviljonger. En extremt charmig park, dess lummighet tilltalar mig till en början men snart hittar jag en stig som leder upp på ett litet berg just bredvid parken. Ett äventyr. Efter att vakten tillåtit mig att promenera på stigen (de mandarintalande kineserna måste uppvisa legitimation och registrera sig men jag slipper) börjar jag min hajk. Jag inser nästan direkt att vandingen är brantare och mer krävande än jag först har trott men mitt envisa jävlar anamma tvingar bort orostankarna på min sorgliga ursäkt till höft och jag tänker att all eventull smärta i höften helt enkelt får vara värd denna hajk, för utsikten är fantastisk och vädret är fint och jag kommer ändå inte vandra på någon av de kända lederna här. Så varför inte denna lilla led? Det är svettigt, tungt och brant men när jag når slutet av leden (ett tempel med utsikt rakt över Jade Dragon Snow Mountain står där) är det mödan och den redan då ömma höften värt det. Promenaden tillbaka är mödosam och höften värker mer än på länge men till slut lyckas jag komma ner och då är benen alldeles darriga.

Jag köper frukt av en gammal kvinna just utanför entrén till parken och äter sedan lunch när jag är tillbaka bland de knotiga kullerstenarna inne i Old Town. Sedan går jag in på Starbucks för att snylta på deras internet. Jag läser nyheterna (när ska Sverige få en regering?) och skriver lite i min anteckningsbok när en kille plötsligt frågar om han kan slå sig ned. Givetvis går själva frågan förbi mig men hans kroppsspråk och undrande ögonbryn förstår jag och jag nickar. Jag frågar om han kan prata engelska men han skakar generat på huvudet och säger "No no no". Det förlägna i hans blick smickrar honom samtidigt som jag önskar att det inte fanns där. Men jag har sett samma genanta skugga kasta sig över andra ansikten flera gånger under min resa. Unga killar (det är alltid killar) som försöker säga något till mig varpå jag visar upp en av mina färdiga fraser i telefonen "Hej, jag kan tyvärr inte förstå dig eller prata kinesiska. Kan du prata engelska?" och som börjar rodna och febrilt skaka på huvudet eller säga "No". Det är som om de tror att det är något jag förväntar mig av dem när det i själva verket är tvärtom om och för mig bara en förhoppning om att hitta människor att kunna prata med och förstå. Men nu sitter alltså den här killen mittemot mig och han plockar upp sin mobil och börjar prata till den. Den översätter åt honom och plötsligt kan vi samtala. Jag skriver på Google translate (och tackar mig själv för att jag köpte en VPN-tjänst innan jag åkte från Sverige) och han fortsätter att prata till sin app. Han bjuder mig på någon typ av latte med tesmak (helt okej) och jag försöker tacka honom ordentligt men han bara viftar bort mina försök. Han visar bilder på berg han har bestigit, förundras sedan över mina bilder hemifrån som jag visar. Han har varit på resande fot länge, uppfattar jag det som, och han tycks leva för bergsbestigning och vandring. Jag frågar om han har en partner, för han sitter under vårt samtal och skickar massvis av hjärtemojis till någon via Wechat och han berättar att han har det och att hans flickvän jobbar som sjuksköterksa och inte har kunnat följa med på resan. Jag frågar om han saknar henne och han nickar. Jag tänker på Axel.

Jag skriver i Translate att jag måste gå vidare, när jag känner att något mörkt är påväg in över mig, och går hastigt ifrån den trevliga killen som genast återupptar sin konversation på Wechat. Vi vinkar till varandra och önskar varandra lycka till först, såklart. Jag virrar därefter omkring planlöst bland vattnet och de små husen tills ångesten fullständigt tagit över mig och jag lyckas hitta tillbaka till Starbucks och jag sätter mig utanför på trottoaren, ringer först mamma och sedan Axel med hjälp av Wechat. Allt är en dimma.

Efteråt letar jag mig tillbaka till mitt hostel. Jag äter äckliga dumplings som ger mig kväljningar på vägen tillbaka för att jag mår illa av hunger. När jag slutligen anländer till det lilla hostelet är mina ögon svullna och jag är alldeles utmattad, benen är fortfarande darriga. Jag ringer Axel igen och vi pratar. Jag ringer Alice och vi pratar. Jag chattar med Saga och Petra och Johanna. Och så pratar jag med mamma och pappa tillsammans. Jag skriver till Joen.

Sedan; beslut fattas, pengar och mail skickas och nummer på bankkort utbyts tillsammans med vänliga trösterika ord.

Jag kan inte somna förrän vid tre-tiden på natten och jag gör det med Ett litet liv bredvid mig på kudden. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är en magisk bok.

Från Kunming till Lijiang


19:e januari:


På marken utanför ingången till Kunming railway station:

I taxin påväg till tågstationen blir jag tårögd. Avgaserna letar sig in i bilen under de evighetslånga stoppen vid stadens alla trafikljus och så är det alla sentimentala känslor som sköljer över mig i vågor, förstås. Kunming är vackert och staden susar förbi mig utanför fönstret; alla mopeder, cyklar, skyskrapor, sjukhus, övergångsställen, smutsen och de små affärerna bredvid de femstjärniga lyxhotellen. Den här staden har gett mig mycket, mer än jag någonsin har vågat drömma om eller hoppas på, men mitt hemland är stort och det finns fler platser jag vill se och därför ska jag nu lämna den. Vemodet.

Det kinesiska nyårsfirandet är alldeles runt hörnet och även om Kunming är en mångmiljonstad är tågstationen ändå förvånansvärt välfylld av kinesiska resenärer. Jag ser inte skymten av någon (vit) västerlänning där jag sitter (innanför säkerhetskontrollen men utanför entrén) i väntan på att gå in i själva stationsbyggnaden. Jag är i alldeles för god tid så jag sätter mig ned på marken likt alla andra med packningen omkring mig och jag vet inte om någon annan gör det men åtminstone så njuter jag av solens värmande starka strålar.


I vänthallen vid min gate:

Jag har förberett olika fraser i min telefon med hjälp av Google translate; "Hej, jag förstår inte kinesiska", "Kan du hjälpa mig att hitta min plats?", "Är det här tåg D8786 till Lijiang?". Jag gör så gott jag kan för att underlätta min resa. Språket (eller snarare bristen på ett gemensamt sådant) är en högre, svårare barriär att överkomma än jag räknade med innan jag reste hit och som konstant skiljer mig från alla andra.

Mina översatta fraser kommer väl till användning när jag hittar min gate på den enorma tågstationen efter en god stund av vilset vankande. Jag visar den sista av mina färdiga fraser för en kille som utan att titta ordentligt säger "No English" men när personen bredvid honom pekar på den kinesiska översättningen på min skärm kikar han igen och nickar sedan glatt åt mig. Jag är på rätt plats. En stund senare börjar han, med hjälp av en översättningsapp i sin telefon, kommunicera med mig och jag svarar. Det visar sig att vi är lika gamla men han arbetar i det militära och den kommande veckan är han ledig för att besöka ett bröllop. Han bjuder mig på en cigarett, säger att jag inte ser ut som en utlänning och att jag är vacker och att han är avundsjuk på mig som kan resa bort så länge. Innan jag ska gå till mitt tåg (en hel timmes komversation senare) säger han att jag ska vara försiktig på min resa. Han lägger snabbt till sitt nummer och sin Wechat i min telefon (utan att egentligen fråga) och ber mig att höra av mig till honom när jag ska till staden han ska till så att vi kanske kan umgås. Jag nickar uppmuntrande men tänker tysta avböjande tankar för mig själv. 


På tåget:

Självklart råkar jag stiga på i fel ände av tågvagnen som min biljett är avsedd för men lyckligtvis är jag inte den enda som är vilsen och hopplöst ovetande om hur denna resa ska gå till. Kaosartat rör sig alla resenärer i vagnen som små myror med olika destinationer. Stora rullväskor, blombuketter, vattenflaskor och småbarn lyfts mot luften huller om buller i vagnen och när tåget glider ut från perrongen är vi fortfarande minst tjugo personer som förvirrat letar efter våra säten. Jag och min (för tillfället otympliga) femtiolitersryggsäck rör oss klumpigt mot strömmen och till slut lyckas jag hitta min plats och slå mig ner. Jag djupdyker genast i mitt exemplar av Ett litet liv.