Några rader nonsens

Ligger vaken till 02 medan Axel slumrar sedan länge bredvid mig. Hans hud bränner mot min. Den är  fuktig av svett. Rummet är kvavt och gardinerna fördragna sånär som på en liten glipa på mitten av fönstret. Gatlyktornas sken smyger in genom glipan, smeker mina ben.

På nattduksbordet bredvid sängen ligger böckerna och glor ihåligt på mig. I kroppen min av Kristian Gidlund, Hemlig lycka av Clarice Lispector, Irakisk kristus av Hassan Blasim, Bränn alla mina brev av Alex Schulman, Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer. Staplade på hög, sorterade efter storlek ligger dem. Jag önskar orden var mina.

Ibland smakar skrivandet lika illa som att somna med en snus innanför läppen och sedan vakna av att man kväljs av sitt egna illasmakande saliv. Men jag skriver ändå. Tar upp mobilen, skapar ord som skapar meningar. Det blir några rader nonsens men det blir i alla fall något. Ibland måste skrivandet tvingas fram för att något ska hända. 

När jag skriver att jag skriver 📝

2019-09-10 12.48.50 1.jpg


När jag bad om svar från er i
det här inlägget så visade det sig snabbt att en hel del av er var intresserade av mitt skrivande, både det som jag skapar här men också det som jag har som heltidssysselsättning just nu. Det gjorde mig glad eftersom det upptar så mycket av min tankeverksamhet.

I vilket fall så insåg jag då, när en fråga om mitt skrivande dök upp bland svaren, att jag kanske aldrig har nämnt vilket typ av skrivande det är jag egentligen syftar på när jag skriver att jag skriver.

När jag skriver att jag skriver brukar det ibland betyda att jag skriver till den här platsen men just nu betyder det oftast att jag skriver på uppgifter vi får på kursen som jag läser. Jag läser (som jag redan har nämnt ett par gånger) en kurs som heter Skrivande mot Österlens folkhögskola. Det är en heltidskurs på distans som främst riktar in sig mot berättande prosa.

Varje vecka får vi i uppgift att arbeta fram en text utifrån givna instruktioner. Vi är en ganska stor klass som är indelade i mindre grupper och inom de grupperna ska vi läsa varandras texter och lämna in respons på dem varje vecka. Jämsides med skrivuppgifterna och arbetet med respons läser vi böcker. Litteraturlistan är blandad och spännande. Just nu läser vi novellsamlingen Hemlig lycka av Clarice Lispector. Den rekommenderar jag varmt.

Jag har lagt märke till att det är realistiska, samtida berättelser som kommer ur mig när jag skriver skönlitterära texter. Det bara blir så. Det är också sådan litteratur jag tycker om - den som skildrar verkligheten. 

Förutom bloggskrivandet och kursskrivandet skriver jag också på ett längre projekt som jag än så länge vill hålla för mig själv. De dagar när mitt självförtroende är gott brukar jag ambitiöst nog kalla det för ett bokprojekt. Jag har skrivit på det sedan i vintras men det är ett mödosamt arbete som går långsamt och som jag absolut inte vill forcera fram. Orden kommer när de kommer och då skriver jag dem. En dag hoppas jag kunna bli färdig med det men om och när det blir, det får vi se.

>> Skriver ni? Vad skriver ni i så fall? Berätta gärna om ni vill!

Var kommer du ifrån, egentligen?

70427156_457206085126149_8139024740305076224_n.jpg

År 2014 blev jag kontaktad av Danny Lam, som hade startat plattformen @TNKVRT på Instagram. Han berättade att han ville samla in berättelser om rasism för att samla dem i en bok. Jag författade en kortare text och skickade den till honom. Idag har kontot han skapade för fem år sedan över 74.000 följare.

I våras kontaktade Danny mig igen, sade att boken äntligen skulle bli verklighet och förmedlade förläggarens kontaktuppgifter till mig. Jag fick läsa min fem år gamla text, redigera och godkänna den som en del av boken.

Och nu har den äntligen kommit hem till mig.

Boken heter “Var kommer du ifrån, egentligen?” och består av olika texter som alla kretsar kring rasism, skrivna av personer som blivit eller blir utsatta i sin vardag; i det offentliga rummet, på jobbet eller kanske till och med i hemmet. I boken finns även vackra illustrationer från bland andra Lisa Wool-Rim Sjöblom. Danny skriver själv på Instagram att boken är “/…/ fylld med berättelser, vittnesmål, dikter och tankar om vardagsrasism”

Jag är så oerhört glad över att den har boken har fått komma ut. Den riktar sig främst till barn och unga men jag rekommenderar alla att bläddra i den. Mitt eget bidrag till boken skildrar en händelse som inträffade på Arlanda Express en solig dag i juli för några år sedan. Jag har lagt upp min text här.

Boken finns att köpa på bland annat Adlibris, Akademibokhandeln, Bokus.

Usel på att läsa

2019-08-23 04.53.45 1.jpg

Jag ögnar igenom listan över den litteratur vi kursdeltagare ska läsa under terminen med skräckblandad förtjusning. Det är många titlar och författare jag aldrig har hört talats om som är uppskrivna på listan, bara ett fåtal titlar känner jag igen sedan tidigare. “Frankenstein (eller den moderne Prometeus)” är den ena.

Den första boken på listan är skriven av Sara Ehnholm Hielm och heter “Och hjärtat, det var mitt”. Jag räknar sidorna och inser att jag måste läsa 50 sidor om dagen för att hinna läsa den i tid. Stress.

Jag har alltid varit usel på att läsa, åtminstone på beställning. Annars läser jag gärna och så ofta jag orkar. Under gymnasietiden var jag dock särskilt hopplös på att läsa. Jag lånade böcker med jämna mellanrum men lämnade tillbaka dem olästa. Böckerna vi skulle läsa i anslutning till de olika kurserna i svenska och engelska struntade jag i. Jag gav upp halvvägs genom “Anna Karenina”, öppnade inte ens “The Hobbit”. Den enda boken jag kan minnas att jag faktiskt läste var “Den gamle och havet”.

Men “Och hjärtat, det var mitt” visar sig vara en bladvändare. Kanske mest för att det är just den typen av bok jag behöver läsa just nu, såhär i starten av skrivarkursen. Det är svårt att värja sig från Saras essäer som en person med en ambition att skriva. Citaten om skrivandet som Sara använder sig av konsekvent i sin egen bok, författade av både kända och okända författare, är starka och tilltalar mig på alla möjliga sätt. Formatet däremot, essäformatet, är ett format som jag knappt har läst tidigare och därför går det långsamt. Inte ens nära de där 50 sidorna om dagen som jag så noga hade räknat ut. Men jag läser så gott och snabbt jag kan, väl medveten om att en rutin för läsning krävs för att skriva.

Och inspirerad av Sara Ehnholm Hielms ord om skrivandet - det är det rentav omöjligt att inte bli.

Ord, ord, ord

Stadsbiblioteket en måndag i augusti är grå himmel utanför de stora fönstren. Små fötter i små skor som springer över parkettgolvet. En nektarin i en plastpåse i min slitna Kånken. Flora Wiströms nya roman “Hålla andan” vid mina fötter på golvet. Harklingar till vänster och höger om mig. Bläddrandet i tidningar. En kvinna med en bok i knät i den gröna fåtöljen bredvid mig. Frånvaron av studenterna som snart intar staden med allt vad det innebär; nollningar, sittningar, gårdsfester in på småtimmarna i för tunna kläder. De kommer sitta här de också om bara några veckor.

Själv sitter jag också i en grön fåtölj fast med fingrarna smattrandes mot tangenterna. Skriver, tar bor, skriver, tar bort. Jag skriver på kursens första uppgift. Skrivarkursen, som jag i höst ska ägna mig åt på distans och som sträcker sig ända fram till januari. Det är med skräckblandad förtjusning som jag öppnar de olika dokumenten som har lagts upp i kursens webbaserade klassrum; scheman, uppgifter, kommentarer från klasskamraterna. Litteraturen vi ska läsa under terminen skrämmer och lockar på samma gång. Den första uppgiften, som vi fick idag, har kort deadline och är i sig väldigt enkel. En presentation på 2000-3000 tecken. Enkel, som sagt, men ändå svår. Vad vill jag berätta om mig själv? Det återstår att se.

Jag ringde min chef på förmiddagen, sade upp mig från det sommarjobb jag har haft i sommar och som skulle bli ett extrajobb under hösten. Det känns rätt. Ett extrajobb under den här terminen räcker gott och väl, jag behöver inte två. Snart går jag tillbaka till mitt gamla heltidsjobb fast som timanställd. Det känns bra. Jag har saknat flera av mina kollegor där väldigt mycket. De har saknat mig också, säger de. Mika skriver att vi måste styra upp en AW nu när jag är tillbaka. Det blir inte mycket finare än så.

Eller jo, det blir det faktiskt. Om inte så länge, rättare sagt i september, kommer en ny bok ut på marknaden som jag har bidragit till. Det är Lilla Piratförlaget som ger ut antologin “Var kommer du ifrån, egentligen?” tillsammans med initiativtagarna bakom instagramkontot @TNKVRT. Boken består av texter skrivna utav olika personer som har upplevt rasism i vardagen. Min text skrevs egentligen redan år 2014 men jag har fått möjlighet att redigera den i vintras. Den handlar om hur jag, sittandes på Arlanda Express, blir påmind om hur ofta min svenskhet ifrågasätts fastän jag är svensk.

Det ska bli så jädra fint att få läsa mina ord i tryck och att få bläddra i den färdiga boken.