Jag tog bussen till min barndoms gata

2019-10-11 09.17.23 1.jpg

Jag tog bussen till min barndoms gata tidigare i veckan. Skulle hälsa på min lillasyster. Jag hoppade av två hållplatser för tidigt för att få promenera den sista biten. Jag gick genom röda gula bruna löv på marken och förbi lekplatsen där jag och min syster brukade leka när vi var små och där vår kanin en gång blev tvungen att grävas fram av vår pappa efter att den hade krupit in under en lekställning och bestämt sig för att stanna där. Marken var fuktig, himlen grå och vinden kall mot kinden. En katt följde mig längs vägen en bit innan den försvann iväg in på en tomt. Jag fick inte klappa den. Den höll sig på avstånd från mig. Lade huvudet på sned och tittade på mig varje gång jag stannade upp och försökte locka den närmare. Där gick jag, längs min barndoms gator, precis som om jag aldrig lämnat.

“Jag som skulle vara full av kärlek”

Här är något jag skrev till min kurs med avstamp i Ola Juléns dikt:

”Jag som skulle
vara full av kärlek”

________________________

Jag som skulle vara full av kärlek. Jag sköt honom ifrån mig. Inte genom handlingar men genom ord. Jag skapade ett avstånd mellan oss i den stora dubbelsängen. Lät min kropp ligga längst ute på dess ena kant medan jag förvisade honom till den motsatta. På min kant drömde jag om främmande kroppar med födelsemärken i massor att upptäcka. Jag undrade vad han drömde om på sin. En sedan länge bortglömd tid?

Jag hade blivit kylig. Mina ord var inte mina men de kom likväl ur min mun, sköts ut med hjälp av tungan likt skottsalvor. Och han tog emot dem med bröstet blottat. Med sårad uppsyn och ledsna mungipor rullade han undan till sin kant.

Mellan oss ett hav. Djupt och mörkt.

När han somnat med ryggen mot mig kröp jag upp bakom honom. Tryckte min kalla kropp mot hans. Tog håren på hans rygg i min mun. Diade dem hungrigt. Jag strök med fingrarna över hans mage. Varje gång han andades in trycktes den mjuka magen mot min hand. Varje gång han andades ut kröp jag honom närmare.

Tröttheten som fjättrar mig vid sängen

2019-10-08 09.35.19 2.jpg

September var årets vackraste månad. September gick i varma toner och i den vänliga eftermiddagssolen fann jag tröst.

Oktober saknar än så länge tröst för mig att hämta och jag klär oktober månad i nyanser av grått. Oktober är grå. Men oktober är också rosa och därför undersöker jag mina bröst noggrant en morgon med ena handen, googlar jag "mammografi" med den andra. 

När jag går hem från jobbet en dag får jag syn på ett av alla elskåp i min stad som någon har prytt med hennes namn i rosa färg och med ens minns jag henne så tydligt. Min bästa väns nära vän som inte längre finns. Lite mer än ett år har gått sedan hon avslutade sitt liv. Jag kände henne inte som andra gjorde men de gånger jag träffade henne slog det mig alltid hur lysande hon var. Hon var alltid den i rummet som alla andra automatiskt drogs till. Hon hade en dragkraft som var svår att värja sig mot. Och nu finns hennes namn över hela stan fastän hon är borta och varje gång jag går förbi något av alla skåpen minns jag henne så tydligt.

Det är när jag går hem från jobbet och förbi elskåpet som jag inser att jag har blivit ledsen igen. Ett sjok av melankoli har dragit in över kroppen. Jag saknar solen. Jag saknar fjällen. Jag saknar mina vänner som har flyttat och jag grips av panik när väggarna hemma i lägenheten kryper närmare samtidigt som jag fjättras vid sängen eller soffan av trötthet.

Jag är så trött. 

Tonårstjejer

Jag går förbi dem på stan och kan inte låta bli att stanna. Diskret ställer jag mig på avstånd, iakttar dem på håll. Tonårstjejerna. De har nylonstrumpbyxor och tunna tights fastän luften är krispig och inte mer än åtta grader varm. Några av dem har cigaretter mellan fingrarna. En flackar vilt med blicken runt omkring sig. De sitter tätt intill varandra. Någon fingrar i håret, någon sitter med mobilen i handen, någon dricker en energidryck och ställer sedan den tomma burken bredvid sig.

Så kommer en kille gåendes med en annan kille i släptåg. Ett paket cigaretter seglar genom luften och fångas av en nätt hand. “Förlåt att det dröjde. Var tvungen att fixa en grej först. Jag tog två men resten är dina” säger han. “Tack, fan vad schysst!” svarar hon med den nätta handen. 

Jag lämnar tonårstjejerna bakom mig och promenerar hemåt. Men jag bär dem med mig hela vägen hem, kan inte sluta tänka på dem. Jag var som dem. Satt och frös på torgen, gömde mig i galleriorna, hängde utanför kioskerna i väntan på Honom. Han som skulle köpa ut till mig och mina vänner för dagen. Gröna LM, röda Pall Mall, blåa Level. Vad han köpte köpte vi.

Ofta hatade jag det; den eviga väntan och känslan av att vara beroende av dem - de äldre killarna. Om vi hade tur fick vi paketen orörda men oftast saknades två eller tre. Två eller tre till den som hade köpt ut (för besväret) men resten var våra. 

På kvällen pratar jag i telefon med en gammal vän. Vi minns det väl båda två, hur det var. Vi två, ständigt väntandes på dem. Och vi konstaterar det högt tillsammans - hur skönt det är att aldrig mer behöva vara frusen tonårstjej i väntan på cigaretter. 

Nätterna med dig

Historierna kom om nätterna
de som handlade om Spanien, Fuengirola
om det kalla havet som svepte in över stränderna
där ni rökte varsin spliff i solnedgången om kvällarna

Historierna kom om nätterna
de som handlade om barndomens dagar
förbjudna fester långt inne i skogarna
någon som alltid fick bäras hem ifrån dem 

Dina historier kom alltid om nätterna
i skenet från lavalampan
till ljudet av låtarna
de som var dina

Jag blev påkörd

71145753_3063922223649842_8222832836583882752_n.jpg

Greta Thunberg håller tal i FN, Thomas Cook går i konkurs och i Umeå blir en cyklist påkörd vid en cykelöverfart här i Umeå som jag alltid alltid alltid leder cykeln över för att den är så jäkla farlig. Eller ja, jag leder alltid alltid alltid cykeln över alla övergångsställ.

Jag tänker på förra hösten när det var jag som blev påkörd. Det var delvis mitt fel. Jag kom cyklandes i hög fart mot en korsning mitt i rusningstid och när jag cyklade över det första övergångsstället (av två) slog det om till rött för mig.

Jag har cyklat där hundratals, kanske tusentals, gånger och jag vet att det är rött för bilisterna en kort stund efter att det slår om till rött för cyklister och fotgängare. För att man ska hinna stanna, antar jag. Men jag chansade, trampade envist på för att hinna över - så som de flesta gör. Jag hade bråttom till jobbet. Ville komma i god tid, som jag alltid brukar vilja göra.

Men då kom bilen. Den var mörkblå, tror jag. Den körde rätt in i cykeln. Cykeln välte, jag ramlade in under den och innehållet i min tygpåse slungades ut över vägen. Den genomskinliga flaskan med knallrosa smoothie rullade iväg över asfalten. Jag försökte resa mig direkt men det gick inte, byxorna hade fastnat i den ena trampan. Mitt knä pulserade.

Bilisten, en man med knallrött ansikte, hissade ned fönstret och skrek så att salivet sprätte ur munnen på honom. Han kallade mig en mängd olika skällsord och vi skrek på varandra fram och tillbaka, bråkade om vems fel det var. Jag häpnade själv över min ilska. Att jag stod på mig. Men sedan hissade han upp rutan, krypkörde förbi mig, mina saker och cykeln och gasade iväg så att däcken skrek.

Kvar på marken låg jag innan jag till slut lyckades få loss byxbenet från trampan, samla ihop mina saker och hoppa de sista två meterna till trottoaren. Där stod jag kvar tills en äldre man kom framrusande till mig. Han hade sett alltihopa och ställde mig tusen frågor. Hur gick det? Har du ont? Ska jag ringa en ambulans? Hann du ta plåten? Drog han bara? Vilken jävla typ!

Jag försäkrade honom att jag var okej. Förutom knäet som skrek av ilska så kände jag mig okej. Jag tackade honom för att han stannat till men det viftade han bort. “Självklart, det där kunde ju ha gått hur illa som helst och man får ju faktiskt inte bara smita sådär, det är brottsligt!”. Han strök mig ömt över armen innan han gick vidare. Och jag gick haltade runt hörnet på närmsta byggnad, lyfte telefonen och ringde den första person jag kom att tänka på. Min pappa.

Veckorna efteråt pryddes mitt knä av ett stort blåmärke. Axeln värkte i några dagar men det gick över. Jag anmälde aldrig bilisten för att han smet, skämdes bara över att jag var så dum som chansade och cyklade över trots att det var rött.

Och efter det leder jag alltid alltid alltid cykeln över övergångsställen. Chansar aldrig. Tittar alltid en extra gång.

Några rader nonsens

Ligger vaken till 02 medan Axel slumrar sedan länge bredvid mig. Hans hud bränner mot min. Den är  fuktig av svett. Rummet är kvavt och gardinerna fördragna sånär som på en liten glipa på mitten av fönstret. Gatlyktornas sken smyger in genom glipan, smeker mina ben.

På nattduksbordet bredvid sängen ligger böckerna och glor ihåligt på mig. I kroppen min av Kristian Gidlund, Hemlig lycka av Clarice Lispector, Irakisk kristus av Hassan Blasim, Bränn alla mina brev av Alex Schulman, Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer. Staplade på hög, sorterade efter storlek ligger dem. Jag önskar orden var mina.

Ibland smakar skrivandet lika illa som att somna med en snus innanför läppen och sedan vakna av att man kväljs av sitt egna illasmakande saliv. Men jag skriver ändå. Tar upp mobilen, skapar ord som skapar meningar. Det blir några rader nonsens men det blir i alla fall något. Ibland måste skrivandet tvingas fram för att något ska hända. 

Sambolivet - som skaver ibland men oftast är fint

2019-09-10 12.19.08 1.jpg

Alla som är tillsammans med någon kan nog känna igen sig i att tvåsamheten (om man inte är fler än två i relationen, vill säga) är en snäv balansgång ibland. Är man fler är två är det nog detsamma ändå,  tänker jag. Ena dagen bubblar magen av fjärilar, nästa sitter man i varsitt rum med varsin dator eller telefon utan att säga så mycket till varandra. Ibland bråkar man. Ibland vill man bara vara ensam ett par timmar.

Ibland vill man krypa in under huden på varandra.

Nu har jag och Axel bott ihop på riktigt i två veckor (ungefär) efter att ha flyttat mellan varandras lägenheter i ett år (ungefär). Flytten var påfrestande och jag med mitt opålitliga temperament har nog yttrat ett och annat hårt ord mellan flyttkartongerna, städningen och rensandet. Axel som aldrig hetsar upp sig har behållit lugnet för oss båda. 

Vi har haft roliga dagar, tråkiga dagar, sorgliga dagar och fina dagar ihop, vi två. Men aldrig tidigare har det varit så tydligt att vi hör ihop som nu när vi delar hem. Visst, vi har fått kompromissa om saker nu när vi har skapat ett hem tillsammans; som att Axel vill fylla vardagsrumstaket med amplar (jag hatar att vattna och ta hand om växter i amplar) medan jag vill ha fler tavlor på väggen (Axel hatar konceptet tavelvägg). Men det mesta har vi varit sams om från början eller kunnat prata oss fram till. Och varje dag känner jag att jag trivs med honom, med oss och med vårt hem.

De dagar Axel jobbar lagar jag middag. De få gånger det jag jobbar sent lagar Axel middag. Vi handlar mat tillsammans så ofta vi kan och skriver inköpslistor i köket innan vi ska handla. Axel hjälper sjusovaren i mig att komma upp på morgonen när jag ska jobba fastän han har sovmorgon. Jag tvättar och hänger våra kläder om dagarna när jag är hemma. Vi går och lägger oss samtidigt på kvällen och även fast jag vet att det nog inte alltid kommer att vara så, så känns det fint att det vad som är just nu. Att varje kväll dela tystnaden tillsammans innan man somnar. 

Sambolivet. Det är fint även fast det skaver ibland. Bäst av allt är att jag får dela det med honom, med Axel. Som jag blir lika glad över att se varje dag. Min absoluta favoritperson.

Tänk vilken tur jag har.