Ingen kunde röra oss

På Ica Maxi häromveckan fick jag syn på en pappa jag kände igen men inte mindes namnet på. Han såg äldre ut än när jag senast såg honom, betydligt äldre. Trött och gänglig, inte lika bredaxlad som förr. Genast kom jag att tänka på hans son, min barndomsvän. Vännen, som jag kallar för vän även fast jag inte har sett honom på flera år, fastnade i tankarna mina och rätt som det var hade jag skrivit ett meddelande till honom på Messenger. Han skrev tillbaka på nolltid och svaret fick mig att grubbla. Det var svårt att hålla nyfikenheten i schack efter vad han skrev.

Åren har gått men han har alltid funnits kvar någonstans innanför pannloben, klar i minnet. Han var den första jag kan minnas att jag var elak mot som barn. En gång band jag, tillsammans med några andra barn, för hans ögon och ledde honom runt runt runt i en sandlåda ända tills han klev rakt ned i det stora hålet vi grävt. Våra dagmammor skällde ut oss ordentligt den eftermiddagen.

Första gången jag blev full var han där, första gången jag blev tvungen att binda någons blödande handled var han också med, första gången jag snusade strök han mig över ryggen när illamåendet var som starkast samtidigt som det var dags att gå tillbaka till klassrummet för att lunchrasten var slut. Han är också den första, möjligen den enda, från min tid i grundskolan som jag över huvud taget skulle våga eller vilja höra av mig till. 

Han hörde av sig till mig redan för tre år sedan. När jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och han fortfarande bodde ett par kvarter bort från mina föräldrars hus. Han frågade om jag ville ta en cigg. Jag avböjde. Några månader därpå skrev han igen, frågade vad jag gjorde. Jag måste ha missat det för meddelandet låg obesvarat, tre år senare. 

Nu skriver vi att vi ska ses någon gång. Snart. Och jag kan inte låta bli att tänka på den här gamla kentlåten: https://open.spotify.com/track/0TWK3LnciDJ04brxMzsJ1F?si=zFBQB-3YSISQtBxLTCb34w.  

Sommarens sista suck och höstens bästa låt

Screenshot_20190817-172410__01.jpg

Sommarens sista suck men jag har höst i hjärtat. Lyssnar på låten Due West av Kelsey Lu (som måste vara den stundande höstens bästa låt) om och om igen. Hennes röst lyfter mig, bär mig, tröstar likt en varm omfamning om natten.

Natten. Nätterna. Jag ligger sömnlös genom dem, vaknar sent då jag är ledig, vaknar i tid när jag ska jobba och betar sakta men säkert av sommarens sista arbetspass. Stämplar ut, cyklar hem kring elva-tiden och känner mig ofta euforisk inför sensommarens trygga mörker och de tomma gatorna. Jag älskar att vara ute när ingen annan är det.

Lånar en gammal favoritbok från mellanstadietiden en dag, läser ut den på några timmar. När jag går hem från biblioteket går jag med den i händerna och läser medan fötterna stegar framåt under mig. Älskar den lika mycket nu även om jag ser på den med annan blick förstås. Malin + Rasmus = Sant av Moni Nilsson Brännström. Orättvis titel, utdaterat omslag men söker ni sorgliga berättelser om tonårskärlek - läs den för guds skull!

Joen och Lejla är i stan över sommaren men de lämnar snart. Jag återser dem båda, den ena hemkommen efter jobb i Frankrike, den andra ledig från sitt sommarjobb på avdelningen MAVA på sjukhuset. Önskar de fanns närmre jämt. Joen och jag pratar om böcker och jag ber honom läsa ett projekt jag har skrivit. Jag och Lejla sitter på biblioteket och pratar om hudvård. Retinol, nyacimid, syror.

Livet är rätt fint såhär i mitten av augusti och det finns så mycket för mig att se framemot för första gången på länge. Men först ska jag säga adjö till sommaren, lyssna noga till dess sista suck.

Den klaustrofobiska luften och höstens livspussel

2019-08-12 11.28.31 1.jpg

Luften i Umeå är kvav, tung, svår att andas. Klaustrofobisk. Jag svettas på cykeln men fryser samtidigt i den tunna jeansjackan. Det börjar bli dags för två lager på överkroppen. 

Augusti va? Årets värsta månad i fråga om hur starkt vemodet inombords är, åtminstone för mig. Jag längtar efter vintern och hade gärna skippat hösten framför mig - förutom den resa jag och Axel ska göra upp till Hemavan om ett par veckor för den årliga jakten på kantareller - den längtar jag efter. Längtar också efter att samla vårt spelgäng, vars träffar har uteblivit nu i sommar, på nytt. Vill spela brädspel med mina vänner i höstmörkret samtidigt som kaffet och iKaffet skickas runt på bordet. Jag saknar de stunderna.

Saknar också den där känslan av nystart som höstens alltid lika drastiska intåg brukar innebära. Jag ska visserligen studera skrivande på distans under höstterminen och dessutom dribbla två timanställningar på två olika arbetsplatser; den jag har jobbat på under sommaren och den jag slutade på i vintras. Men trots dessa förändringar känner jag mig ganska likgiltig. Vi får se hur det går med det hela. Om jag orkar hantera ett sådant livspussel i längden. Kursen i skrivande är jag däremot allt annat än likgiltig inför. Det var längesedan något kändes lika spännande som att ta sig an den.

Dagbok sommaren 2013

Det ljuvliga i att ha haft blogg sedan jag var tolv år är att kunna gå tillbaka och läsa saker jag har skrivit med skräckblandad förtjusning. Jag gör det pinsamt ofta. Jag är ju trots allt den mest nostalgiska människa jag vet. Här är några anteckningar från sommaren 2013. Jag fotade alltid då, hade sommarlov och var nervös inför att börja gymnasiet. Jag var ihop med en som heter Victor och såg framemot att se Kent live igen i slutet av sommaren tillsammans med Joen.

dsc_0159sv_800_51f54f6bddf2b35beb2114b0.jpg

3:e juli:

Mina muskler är spända och varenda nerv i min kropp förbereder sig på flykt. Jag sitter i gräset med mina vänner medan sommarnatten blir kyligare och kyligare. Det är en relativt stor skara på plats i Hedlundadungen och nya ansikten anländer med jämna mellanrum. Jag gissar på att flesta är där för att lyssna på musiken, andra är där för att dricka öl eller bara umgås. En del skejtar i den närliggande rampen.


Under kvällens gång kastar jag flera blickar utöver träden som finns i närheten av den provisoriska scenen. Träden är vackra och Hedlundadungen är vacker. Himlen är grå och molnen är täta. Jag kommer på mig själv med att fundera på vad som finns bakom dem.

Alla omkring mig tycks skratta, kramas, dricka alkohol, hålla om varandra eller prata. Jag sitter bland människor jag tycker om men jag säger ingenting, tio kilo ångest tycks ha placerats inuti mig.


Jag förbannar mig själv tusen gånger om. Ska jag aldrig kunna lämna huset utan att vara nervös?
Jag saknar någon att anförtro mig åt men jag är fast besluten om att klara mig på egen hand, att inte ställa till med besvär eller att vara en börda för någon, så jag säger ingenting. Istället spänner jag käkarna, axlarna och låter blicken vandra över alla människor.

14: juli:

Jag och familjen befinner oss för tillfället i Göteborg. Imorgon åker vi vidare till Oslo.
Jag har redan en hel del bilder på minneskortet, men varken tid eller ork att redigera dem.

Idag träffade jag Saga i Nordstan (hon är också i Göteborg just nu) och vi flängde omkring i diverse butiker innan det var dags för mig att hoppa på pendeln tillbaka till min familjs vänner, där vi bor just nu.

Trots att jag räknar ned dagarna till vår hemkomst (och till Kent) njuter jag av att vara på resande fot. Jag längtar särskilt mycket efter Victor och att få sova i min egen säng.

dsc_0448_700_521516dce087c31c328a9619.jpg

29:e juli:

Jag utnyttjar min stads kollektivtrafik för första gången på flera månader. Underligt, men tryggt. Här kan jag med lätthet hitta igen varenda liten bortglömd tanke.

2:a augusti:

Alma pratar om att bosätta sig i ett ödehus för en tid och jag avundas tanken men återför sedan mina tankar till den bittra verkligheten. Jag skulle aldrig kunna leva så, om ens för några dagar. Ensamheten - som jag älskar och skyr den på samma gång.

Jag drömmer om att måla, läsa, sjunga, spela, dansa, springa, cykla men jag gör i princip ingenting. Jag cyklar omkring mellan hemmet, stan, honom och henne och jag försöker desperat att ta vara på sommarlovets sista dagar.

7:e augusti

Inatt trodde jag att mina lakan skulle ta kål på mig. Jag vände och vred på mig i flera timmar innan sömnen tog mig. Jag drömde otydliga drömmar, svettades och vaknade inte förrän kvart över elva. Jag började genast hetsstäda, såsom jag brukar göra ibland. När jag får sådana rus kan jag varken äta / dricka / torka svetten ur pannan innan jag är färdig. Jag organiserade, staplade böcker, rensade, vädrade, kastade, förändrade.

När jag var färdig lade jag mig på golvet och lyssnade på Sunday Bloody Sunday tretton gånger i rad.

dsc_0448_700_521516dce087c31c328a9619.jpg

8:e augusti:

Vi har hällt upp te och Sagas styvmamma har ställt fram en fantastisk blåbärspaj åt oss, som Sagas grannar har bakat. Teet smakar starkt men gott. Utomhus är det kolsvart, bortsett gatlyktornas sken.

När klockan har slagit tolv cyklar jag och Joen hem från Sagas föräldrars lägenhet. Vi cyklar åt samma håll en bit men skiljs sedan åt. Jag lyssnar på Kent hela vägen hem.

9:e augusti:

Att befinna sig mitt upp i världens största klyscha: 

En kväll försöker jag berätta om hur du, sedan första gången vi pratade på riktigt, har funnits kring hjärtat och du säger att du alltid har tänkt detsamma om mig.

Din hud är slät och mjuk. Jag tycker om att pussa på dina höftben. Du tycker om att pussa på min panna.

Jag frågar ofta mig själv om jag någonsin kommer att frysa när vi delar täcke, eftersom din hud alltid är varm.

dsc_0121_800_51af93ef9606ee1cb1a6a45c.jpg

22:a augusti:

Jag går igenom fjolårets bilder och låter mig häpnas över hur tiden tycks ha flugit förbi och hur saker och ting har format mig, men även mina vänner. Något annat jag har grubblat mycket över är hur ett tio veckor långt sommarlov har kunnat passera utan att lämna det minsta lilla spår efter sig. Kanske; ett par brunbrända ben, några fina familjeminnen och ett förälskat hjärta, men annars tycks jag ha lämnats oberörd.

Solen har värmt upp Umeå under de senaste dagarna men hösten finns i luften. Den går inte att ta miste på. 

Jag längtar efter kyligare grader och varmare kläder, med skräckblandad förtjusning. Det är något med sensommaren och hösten, som jag inte kan sätta fingret på.

Jag kliver upp flera timmar tidigare än vad jag har hunnit vänja mig vid och jag försöker komma ihåg alla tider jag måste passa. Jag cyklar till stan och rusar in i närmsta bokhandel för att köpa två block, ett linjerat och ett rutat. Jag står och plockar med en rivande bestlutsångest i nästan fyrtio minuter innan jag bestämmer mig för de mest stilrena blocken jag kan hitta. Jag köper fem block i tre olika färger, men glömmer bort att köpa ett rutat. Sedan måste jag kila vidare för att hinna köpa en drickyoghurt. Vardagsbekymmer.

Sommardagbok

IMG_20190713_135003.jpg

28:e juli

En vän skriver att hon såg mitt ex på Båten. Att han “gått ned sig”. Att han var med någon hon inte kände igen. Jag skrev tillbaka, frågade om han hade sett och känt igen henne - min vän alltså. Det hade han inte.

29:e juli

Svartsjukan slår till på natten, från ingenstans hoppar den in i sovrummet och vänder upp och ned på rummet. 

30:e juli

Det är höst ute, vinden sliter i jackan när jag cyklar ned till stan. Jag sätter mig i en soffa på NK, väntar in Jennifer som kommer strax efter mig med en påse från H&M i handen. Hon har köpt strumpor och tröjor, säger hon. Sedan pratar vi om allt möjligt i två timmar, dricker latte och cappuccino och hon lär mig ett finskt ord för “kolasmak” som jag inte hört förut (kinuski) och jag är så himla glad att vi har hittat varandra och att hon finns i min stad nu när flera av mina närmsta ska flytta härifrån.

På kvällen lagar jag och Axel en svamppasta vi brukar laga men den blir inte riktigt som den brukar. Vi äter den glupskt ändå. Sedan kryper vi ned i soffan framför Modern Family och så kommer Alice och med sig har hon lille Abbe. Han tassar runt i lägenheten med nosen mot golvet i jakt på smulor att äta. 

31:a juli

Jag blev tvungen att gå hem tidigt från jobbet. Febern pulserade innanför tinningen och gjorde det omöjligt att fortsätta. Ringde mamma när jag cyklade hem. Frös på cykeln.

1:a augusti

Augusti igen, redan, och jag är hemma från jobbet. Hur kan månaderna gå så fort? Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg ligger fortfarande orörd på stolen i hallen. Ett kapitel har jag läst men jag tar mig inte för att läsa vidare i den. Kanske hade jag för höga förväntningar innan jag började?

Jag minns en vår

Jag minns ett Hemavan efter säsongens slut, våren tvåtusensjutton.

På fjället och i dikena smälter snön, lämnar marken bar och blöt. Fjälltopparna i fjärran är vita nu men det är en ovanligt varm vår i fjällen. Uppfarten utanför min lägenhet liknar en myr av brun gegga som jag styr cykeln genom varje morgon när jag ska cykla till jobbet. Tystnaden efter den hektiska vintersäsongen ligger som ett vakuum över byn och de vänner som jag hade kommit så nära under säsongen har nu lämnat orten för jobb. Någon ska till Oslo någon ska till Gotland någon ska till Göteborg någon ska till Malmö. Jag är ensam kvar.

Jag cyklar omkring i byn med Unknown Mortal Orchestra i hörlurarna på repeat. Möter ingen bil, bara tystnad. Säsongens fester är över och lägenheten luktar inte längre gräs utan instängd vårluft. Jag ställer fönstren på vid gavel och öppnar dörren till altanen där jag brukar dricka morgonkaffet med mjölk i och min nya rumskompis stänger in sig i mörkret på hans rum. Han drar aldrig upp rullgardinen därinne.

Tiden går plågsamt långsamt på jobbet. Jag bygger hyllor, frontar varor och rensar kylarna i butiken på utgångna varor. Om helgerna kommer norrmännen i sina bilar från andra sidan gränsen och då fylls mitt huvud med stress och frågor som vilken är den bästa vandringsleden i hemavantrakterna egentligen eller vilket som är det starkaste snuset ni har att sälja här.  Men på veckorna går jag omkring i den tomma butiken med tusen tankar i huvudet.

Den lugna tillvaron i fjällen efter säsongens slut trodde jag skulle göra mig gott men de sista dagarna kan jag inte vänta på att få lämna byn. Läka hjärna och hjärta. Umgås med vänner och familj. Den först så befriande tystheten har blivit öronbedövande.

När jag har stämplat ut för sista gången från jobbet, packat ned säsongslivet i bruna banankartonger och kört hem till Umeå är det ett Umeå som sommaren redan greppat tag om som jag återvänder till. Gräsmattorna är gröna och björkarna likaså.


Mer om säsongslivet i Hemavan finns att läsa här.

Summertime sadness

Johanna är en av mina bästa vänner och hon är äntligen hemma i Umeå efter att ha varit på tågluff samt en avstickare till Irland. Det var längesedan jag såg henne men igår satt vi på en av stränderna kring Nydalasjön och jag sade till henne att jag lider av summertime sadness. Och det blir inte bättre av att veta att hon snart lämnar Umeå för studier i Göteborg. 

Summertime sadness.

Varje dag, förutom när jag ska jobba, vaknar jag två timmar efter jag har tänkt att jag ska stiga upp. När jag yrvaket sätter mig upp i sängen blir jag lika snopen varje dag över att jag måste ha stängt av alarmen i telefonen i sömnen. Jag ligger kvar i sängen länge eller reser mig, går upp och lägger mig i soffan istället med täcket som jag bär med mig från sovrummet över kroppen. Utanför den öppna balkongdörren pågår sommaren men jag förmår mig inte att gå ut. Tänker panikslaget att det snart är augusti, snart höst, snart mörkt igen men stannar inne ändå. Tänker också att jag måste ansöka om CSN men skjuter upp det ytterligare en dag. Tänker varje kväll att jag borde tvinga mig själv ut i kvällssolen men fastnar i soffan framför Modern Family på Netflix med huvudet lutat mot Axels mjuka axel. 

Stannar där.

Böckerna ligger olästa på nattduksbordet. Dammråttorna i badrummet letar sig mot hörnen. Diskbänken som min pappa har lärt mig att alltid torka lämnas med små pölar av vatten och matrester om kvällarna. Badkläderna ligger orörda i trådbacken i garderoben och på torkställningen i vardagsrummet hänger tvätt från i förrgår eller kanske till och med dagen innan det.

Det bara blir så.

Tjugofyra mil inåt landet, på Midnight Light Festival

2019-07-14 04.55.27 3.jpg
2019-07-14 05.08.13 2.jpg
IMG_20190714_165301_028.jpg
2019-07-14 05.05.51 1.jpg
2019-07-14 05.08.11 1.jpg
IMG_20190713_173457.jpg
2019-07-14 04.58.21 1.jpg
2019-07-14 04.55.27 2.jpg
2019-07-14 04.55.27 1.jpg

När vi rullar in i samhället är jag trött i ryggslutet. Min mammas klarröda bil är inte gjord för turer utanför stan och jag säger till Axel som sitter bredvid mig i passagerarsätet att vi nog är de enda som kör en MINI Cooper i Vilhelmina nu. Ute på gatorna rullar jänkare och trimmade epa-traktorer förbi och när vi kommer fram till min mosters tomma hus på Bergbacka trillar mina kusiner och deras respektive in kort efter oss. Gullrankan i köket har klättrat minst tre meter sedan jag hos min moster senast och min kusin Erik häller upp bubblet samtidigt som vi pratar om att han och Erika har varit tillsammans i snart tio år nu. 

Jag har ju sett er växa upp, säger hon och syftar på mig och min kusin Ella.

På festivalområdet utanför Folkets hus, eller Folkan som alla säger, spelar Zacke och framför scenen dansar avlägsna släktingar, män i min pappas ålder och Axel. Axel kan alla texter. Jag kan inga men det är bra ändå, jag står med en ölflaska i handen och gungar. Det är lite rundgång på scenen men ingen bryr sig. Inne i Folkan spelar festivalbesökare bowling eller dansar på dansgolvet i samma lokal som min numera avlidne morbror hade fest för flera år sedan. Golvet är kladdigt och skorna fastnar men vi dansar tätt ihop till I wanna dance with somebody ändå, jag och Axel. Mina vänner säger till mig att Axel har snygga moves och jag ler instämmande. Det har han ju.

Dagen efter festivalens första kväll åker jag, Ella, Axel och Robin ut till stugan ute på Näset. Min gammelmorbror Lennart möter oss när vi stiger ur bilen och han är sig lik. Vi alla är trötta, hungriga och slitna men vi vaknar till liv för en stund när vi badar i i Nästansjön precis som när jag var liten och den lilla stugan på tomten är sig lik den också. Inget har förändrats men ändå har allt förändrats.

I samhället, utanför Folkan, finns en skejtramp och det är skate jam på eftermiddagen. Min kusin Erik har en stukad fot men vinner överlägset ändå. En liten kille som heter Herman får pris han också och trots att han ramlar och slår bakhuvudet skejtar han vidare efter uppmuntrande kramar. Jag säger till Axel att jag önskar att jag hade skejtat när jag var liten jag också, och varit lika cool som Herman.

När festivalens andra kväll drar igång är det min vän Alices syster Julia och hennes band Holy Now som startar kvällen. Det är tidigt och glest framför scenen men Julias vackra röst ekar över området och jag ryser där jag står i solskenet med ett leende på läpparna.  När vi återvänder till festivalområdet efter att ha ätit tacos tillsammans i uterummet på Bergbacka är det Jens Lekman som spelar. En av låtarna dedikerar han till ett gäng som har åkt ända från Perth för att gå på festivalen. What a great choice of you to come here all the way to Vilhelmina, säger han. Publiken jublar.

Vi dricker öl, dansar och spelar bowling under kvällen men till slut är det dags för festivalens höjdpunkt.

Och det är då, till tonerna av Johan Arijoki och hans band, som gråten stockar sig i halsen. Under den ljusa himlen och i skenet från färgglada scenlampor dansar publiken i takt men jag slås plötsligt av oförklarlig sorg. Det är en ordlös sorg som kastar in mig i en brant nedåtgående tunnel av ångest men i slutet av tunneln väntar euforin på mig och för en stund upphör myggornas angrepp att irritera, tröttheten försvinner och musiken förlöser mig från frossan. 

Johan sjunger Allting kommer att bli bra, en vacker men sorglig låt och scenen färgas röd likt blod. Det är omöjligt att värja sig ifrån vågorna av känslor som sveper in över kroppen. Norrlandsskammen (som existerade hos mig trots att jag ändå har vuxit upp i en ganska stor kuststad i södra Västerbotten, som ju inte ens tillhör Lappland) präglade mina tidiga tonår men försvann med åren och förvandlas nu, här i Vilhelmina, till lysande kärlek lika stark som midnattssolen över kalfjället. Jag älskar mitt Norrland, det gör jag verkligen. Och plötsligt känner jag mig så stolt att jag tror att jag ska spricka. Det finns ju så mycket att vara stolt över här.

Vi lämnar festivalens sista kväll till Johans mantrande röst; Allting kommer att bli bra. Frasses i Vilhelmina stänger 19 så vi går till Statiol (förlåt, Circle K) istället, där han som arbetar i nattluckan kan namnet på var och varannan kund i kön och vi köper en french, en pommes och en tunnbrödrulle. Med maten i händerna vandrar vi genom samhället påväg hem till min mosters hus. Förbi oss susar epa-traktorerna med texter som supa eller knulla sprayat på sidorna.

Vi vaknar sent på söndagen, dricker drickyoghurt under gullrankan i köket och när vi ska köra hem åker vi först förbi min mormor, morfar och morbrors grav, sedan plockar vi upp Saga på Saiva Camping. Hopptornet nere vid vattnet på campingen lockar men vi vill komma hem i god tid. Saga slumrar i baksätet hela vägen hem, inklämd mellan väskor och påsar och tält och jag sitter i passagerarsätet och stryker Axel i nacken med handen. 

Vilken fin helg vi har haft, säger jag och han nickar.

Tjugofyra mil inåt landet

Imorgon åker jag och Axel tjugofyra mil inåt landet för att bo tillsammans med mina kusiner i min mosters hus, dricka öl och gå på festival i Vilhemina.

Vilhemina. Omedelbart tänker jag på den lilla stugan i Stabburnäs där min barndoms somrar utspelade sig några dagar om året varje sommar. Jag minns så väl hur jag fick sova i den lilla obekväma utdragssoffan bredvid köket medan min mamma, pappa och lillasyster vände sig i sängarna uppe på loftet.

Innan jag somnade brukade jag smyga ut i sommarnatten. I min mp3 spelade jag Lars Winnerbäck eller Vaken med P3 och P4. Jag gillade att vara vaken medan de andra sov och jag längtade alltid ut till myggen och tystheten. Jag gillade att känna det fuktiga gräset smeka mina bara fötter på väg ned till sjön intill stugan. Där fanns (finns) en stor sten som jag brukade sitta på, precis som min moster, mamma och morbror före mig. Ibland var sjön spegelblank och tyst och då var den som vackrast.

Jag längtar efter att få åka dit igen, sitta på stenen med blicken över sjön och med Lars Winnerbäcks Under månen i öronen.

Rosa himmel, skrivet på ett tåg i Kramfors

upload.jpg

rosa himmel över kramfors och skogen
tåget dundrar fram över rälsen
i en hastighet jag önskar att jag kunde räkna ut
passagerarna omkring mig pratar högt fastän timmen är sen
själv försöker jag hitta en skön position att sitta i

rosa himmel och jag lyssnar på keaton henson
som med sprucken röst sjunger om förlusten av någon han en gång älskade
jag sjunker längre ned i sätet
har svårt att minnas hjärtesorgen och hur den känns

rosa himmel och utanför fönstret ser jag en lysande skylt tillhörandes en bensinmack
en flagga som seglar i vinden
trädens gröna kronor sträcka sig mot himlen

här åt jag pizza en gång förra sommaren