Om att bli flörtad med

Jag stod på jobbet, klockan närmade sig tio och samma man som redan kommit fram fyra gånger under kvällen för att prata med mig kom fram på nytt, lutade sig fram över disken och frågade när jag slutade. Om trekvart ungefär, svarade jag sanningsenligt med en röst som var piggare än jag först hade tänkt. Okej, bor du långt härifrån? undrade han. Ungefär tio minuter, svarade jag. Tar det tio minuter för dig att gå hem? Ja.

Han var trevlig, välklädd, strax över fyrtio-fyrtiofem och lätt att prata med.

När han frågade mig om det brukar vara mycket folk ute på stan på kvällarna och hur man går för att ta sig dit jag bor började det kännas olustigt. Om det brukar vara mycket folk ute på stan på kvällarna kan ju förvisso vara en fråga som man ställer i all nyfikenhet och välmening men i kombination med de andra närgångna funderingarna (hur gammal är du, vart kommer du ifrån, har du en pojkvän?) började jag känna mig trängd.

Till slut kom han till skott. Frågade med intensiv blick om jag skulle vilja ta en drink efter jag hade slutat jobba. Möta upp honom någonstans. Jag skrattade till i förvirringen och tackade snabbt nej. Han sade att han förstod, gick sedan ut med svansen mellan benen och blicken fastnaglad i mig genom de stora fönstren tills han insåg att jag såg rakt på honom. Jag fick dåligt samvete där jag stod.

Jag gillar inte alltid att bli flörtad med. Gillar heller inte att avvisa. Gillar minst av allt tanken på att gå hem ensam i sensommarens mörker och att det på grund av lite flörtande plötsligt ska behöva kännas olustigt att gå hem själv.

Årets viktigaste sommarprat

1.jpg

En dag lyssnar jag på Madeleine In Hwa Björks sommarprat innan jag ska jobba. Ingen kunde väl vara gladare än mig (och alla andra med en kritisk analys i bakfickan när det gäller ämnet transnationell adoption) över att just hon blev framröstad.

Jag har vetat vem Madeleine är i flera år nu och jag kan inte hjälpa att jag känner mig stolt när hon i sitt sommarprat nämner den plattform på Instagram (och Facebook) som jag skapade när jag gick i gymnasiet och som hon fick använda till att gästblogga. Även om hon inte nämner min numera nedlagda plattform vid namn så blir jag glad. Glad för att jag vet vad den betydde för många, stolt över att jag startade den när jag bara var sjutton år. Plattformen jag syftar på föddes i samband med att jag för första gången började se på vad transnationell adoption faktiskt är med en kritisk blick. Den kritiska blicken bär jag med mig än idag, starkare än någonsin, även fast det är längesedan nu som jag var en offentlig röst i frågan.

Madeleine berättar finstämt och gripande historien om hur hon blev förväxlad på ett barnhem i Sydkorea som bebis och hur hon i vuxen ålder återvänder för att söka sina rötter och då upptäcker den sanna berättelsen bakom sin adoption. Jag lyssnar noga trots att jag har hört denna typ av berättelser alldeles för många gånger förut. Jag lyssnar noga för jag vet att allmänheten i Sverige behöver få höra detta. Jag ler stort för mig själv mellan tårarna när Madeleine under andra halvan i sitt sommarprat blir politisk. När hon pratar om föräldralösa barn som handelsvaror jublar jag inombords. Äntligen, tänker jag. Äntligen får denna typ av analyser den plats de förtjänar. 

När sommarpratet har tagit slut går jag in på Adopterad i Sverige. Min gamla och numera tysta pärla till plattform. Jag scrollar längst bak i flödet och hittar mina första (stapplande) kritiska ord om transnationell adoption. Jag läser den sjuttonåriga Linneas ord med både stolthet och genans i kroppen. Efteråt läser jag, med eufori i kroppen, artiklarna om Madeleines sommarprat som en efter en poppar upp på internet. Äntligen händer det något.

Sedan startar jag om Madeleines sommarprat från början och lyssnar igen.

Jag hoppas att ni också lyssnar.

Skrivet hösten 2016 av mig:

Skärmavbild 2019-07-19 kl. 20.40.12.png

One of these days these boots are gonna walk all over you

För några veckor sedan såg jag honom senast, i kassan på Coop stod han. En utav mina tonårskärlekar. Det var inget ömt återseende så jag vände bort blicken, packade ihop mina matvaror och gick därifrån med långa kliv och blicken fäst långt framför mig. Hakan höjd.

Jag öppnar webbläsaren på min laptop, skriver in dayviews.com i adressfältet och klickar mig fram till mitt gamla konto. Min gamla bilder och bildtexter stirrar tillbaka på mig från skärmen. När jag var tolv tretton fjorton femton år gammal var Bilddagboken (eller BDB som alla sade) det community på internet som jag och de flesta andra ägnade min tid åt och det var på BDB som jag såg honom för första gången. Den långa, stripiga, svartfärgade luggen låg i sjok över de gråbruna ögonen på alla hans bilder. Jag föll hårt. 

Vi blev ihop utan någon som helst eftertanke och till mina föräldrars stora förskräckelse började han sova över hemma i mitt flickrum om helgerna. De tyckte inte lika mycket om den där luggen som jag gjorde. Pentagramen på de svarta kläderna föll dem inte heller i smaken men de öppnade dörren för honom. Han var ju min första högstadiekärlek.

På Filmstadens tak inne i stan brukade han och jag sitta med cigaretter från någon utköpare mellan fingrarna tillsammans med våra vänner, medan bankmännen i kontoret bredvid irriterat gestikulerade åt oss att försvinna därifrån. Vi hade många gemensamma vänner, alla tätt sammankopplade via Bilddagboken, och tillsammans intog vi galleriorna i stan med våra utstickande kläder, kedjor i byxorna och målade converseskor så snart skoldagarna var slut. 

Som så många tjejer och kvinnor både före och efter mig slet jag som ett djur för min relation och för att upprätthålla någon slags orimlig persona inför min kärlek. Jag ställde aldrig krav, sade aldrig emot. Istället log jag inställsamt, valde kläder han tyckte om när vi skulle ses, slog dövörat till när de osäkra, svartsjuka kommentarerna stod som spön i backen och lät honom föra min talan. Ofta var det så.

I min ensamhet inbillade jag mig gång på gång att de scener som utspelade sig mellan oss bakom stängda dörrar var engångsföreteelser. Att de hårda orden och de fysiska handlingarna var direkta konsekvenser av en osäkerhet hos honom som egentligen bottnade i min otillräcklighet. Den var ju faktiskt oändlig, tänkte jag.

Det tog slut efter knappt sex månader på det mest abrupta men ändå så tonårstypiska av vis och bara dagar efteråt hängdes jag ut på internet. På en sajt som saknar motsvarighet idag men liknar sidor så som Reddit eller 4chan. Men denna sajt var svensk och skapad i syfte att hänga ut ungdomar; deras nakenbilder, SMS, hemligheter. I min tråd skrevs saker från anonyma avsändare som endast ett fåtal, honom däribland, kunde veta. Nakenbilder på mig efterfrågades och glåporden och hatet i tråden följde jag med ett dundrade hjärta innanför bröstkorgen. 

Det tog lång tid för mig att komma på fötter igen men hatstormen på sajten föll i glömska till slut och hjärtat läkte sakta men säkert. Mina högstadievänner tog hand om mig och mina föräldrar fanns där med uppmuntrande ord och varma omfamningar de också. I slutändan var det faktiskt jag som gick med huvudet högt.

Jag känner inget annat inför mitt tretton- och fjortonåriga jag än stolthet idag. Vi klarade det, vill jag säga. Och hur vedervärdigt det än var lade det som hände trots allt grunden för den jag blev senare. En människa som vet sitt värde och känner sin styrka och som förhoppningsvis förstår när det är dags att gå om jag någonsin hamnar i en liknande situation igen.

Och i sann Sommar i P1-anda skulle jag vilja avsluta detta med att spela en låt:
https://open.spotify.com/track/2nwCO1PqpvyoFIvq3Vrj8N?si=XBYBTQd3Riea--wfNFyjIQ

Jag lärde mig aldrig att slå dövörat till

65629232_929108074095715_7953802274210316288_n (1).jpg

Jag går i sexårs, som det hette då, när mina jämnåriga klasskamrater och jag sitter och leker i ett rum på skolan och två killar i klassen över vår går förbi oss. “Pappa är kines, mamma är japan, stackars lilla barn” ropar de i kör och drar med fingrarna i huden kring deras ögon, pekar på mig och försvinner iväg skrattandes. Jag säger ingenting och mina klasskamrater omkring mig är tysta de också tills leken sakta kommer igång igen. Dagen efter har ramsan spridit sig i min klass. 

Något år senare har alla i min klass fått reda på att mitt mellannamn är Ping och skämten om mitt ovanliga namn tar aldrig slut. “Ping pong. Är du bra på pingis? Plingeling. Heter din syster Pong? Ching chong Ping pong” säger de och fnissar. Jag försöker fnissa jag också men ljudet fastnar i svalget. Hemma säger mamma och pappa att jag ska låta dem hållas men inte ta åt mig medan jag desperat försöker begripa vad som är roligt.

Jag och en klasskompis går tillbaka till klassrummet efter att ha ätit lunch i skolans trötta skolmatsal. Vi är tolv eller tretton år gamla och vi skrattar åt någonting jag för längesedan har glömt när en grupp yngre elever springer förbi oss. Man får inte springa i korridoren, brukar lärarna säga, men alla små barn springer genom den ändå. “Risneger” skriker ett av barnen till mig när han springer förbi oss. Jag och min kompis blir lika häpna båda två och ser tyst på varandra. Jag förstår knappt vad som har hänt men min vän hämtar sig snabbt och börjar berätta om hur många gånger han har blivit kallad “neger”. Jag förblir tyst.

Mina upplevelser från skoltiden är inte unika och min barndom skiljde sig inte så mycket från andras. Men i min barndom, som i så många andras, spelade rasismen en stor roll. Den fanns överallt. Den gömde sig bland leksakerna i lekrummen eller bland bänkarna i klassrummen där lärarnas öron sällan hörde. Ofta förklädde den sig i skepnad av skämt. Skämt som jag fick höra av vuxna att jag skulle strunta i. “Det är bara att slå dövörat till”, sade dom till mig och jag lyssnade till dem men att slå dövörat till var aldrig något jag lärde mig och jag minns alla ord än.

Även fast det smärtar mig en aning att minnas gläds jag över att jag gör det. Jag är stolt över att jag kan berätta om dem och vad de gjorde med mig och att jag med hjälp av dem kunde bli den jag blev. En sådan som bryr sig. En sådan som aldrig slår dövörat till. En sådan vill jag vara.

De kritiska frågorna sparar jag till rätten

De kritiska frågorna sparar jag till rätten

Jag öppnar upp en ny flik i min webbläsare och kort därefter är jag inne på mitt läns största lokala tidnings hemsida. “Misstänkt våldtäkt på skoltoalett i Umeå“ lyder rubriken högst upp. Bokstäverna skriker åt mig från skärmen, de är feta och kolsvarta. I mig föder den sensationella rubriken en välbekant men sedan länge undangömd rädsla.

Jag kan nämligen föreställa mig hur rykten förmodligen sprids på den berörda skolan. Hur viskningar letar sig fram genom korridorerna, in i klassrum och omklädningsrum. Jag ryser vid tanken. Jag vet mycket väl hur mycket både misstänksamma ord och blickar kan bränna. En gång i tiden var det jag som gick i skolan och för en kort stund stod i mittpunkten för de rykten som då spreds om mig. En situation som jag tänker att många kan känna igen sig i.

Eleverna på skolan där det misstänkta brottet har skett går på högstadiet, de är alltså mellan tretton och sexton år gamla. Alla vi som har vandrat genom högstadiets korridorer vet exakt hur känslig högstadietiden är. Vi vet hur läskiga rykten och framförallt hur förrädiska skolans skyddande väggar kan vara.

Vi vet också att vi tenderar att misstänkliggöra våldtäktsoffer. Vi ställer mer än gärna kritiska frågor som egentligen är menade för rätten. Tänk om hon ljuger? Tänk om han inte förstod att hon inte ville? Tänk om hon vill sätta dit honom?

Varför gör vi det?

Den här gången väljer jag att ignorera de kritiska frågorna och istället beundra den flicka som har anmält och hennes styrka. Vad som har skett inne på skolans toalett kan ingen av oss utomstående veta men vad vi vet är att hon har orkat slå larm i en miljö som ska vara trygg. En miljö där de flesta är kamrater, bekanta eller åtminstone känner igen varandras ansikten. Det är beundransvärt.

Om den misstänkte är skyldig eller inte - det är upp till rätten att avgöra i ett senare skede. Det är inte vår uppgift. Vi får inte glömma det mod som denna flicka förmodligen har tvingats uppbåda för att be om hjälp. Vi måste backa henne.

Jag hoppas därför att de viskningar som letar sig fram genom korridorerna, in i klassrum och omklädningsrum handlar om henne. Om hennes mod och styrka. De kritiska frågorna som vi vet kommer att ställas i rätten bör vi spara åt rätten.

Snabbt stänger jag ned fliken i min webbläsare. Jag behöver inte läsa de sparsamma kommentarerna från åklagaren eller de knappa raderna om den misstänkte. Istället tänker jag på flickan och på alla andra som henne.

Alla som vågar.


När man längtar tar saker tid

1.jpg

Våren kom men gick igen och jag använder det kyliga vädret som en ursäkt till att stanna inomhus och göra ingenting flera dagar i rad. En stor trötthet har intagit kroppen i samband med detta besvärliga väders intåg. Jag är nog inte ensam. Men det finns ljusglimtar förstås. En valborgsmiddag i gott sällskap med bubbel och pizza på bordet. En valborgsnatt i ett annat gott sällskap med godis och ljummen öl på ett annat bord. En klubbkväll på Rex tillsammans med några av de bästa vännerna jag har. Axels oändliga tålamod när jag för tredje gången ber honom att diska för att jag helt enkelt inte orkar. Och så den skräckblandade förtjusningen över ett nytt jobb som jag just har börjat på.

I juni är det tre år sedan jag sprang ut från Midgårdsskolan här i Umeå. Minnena av studentdagens eufori drabbar mig fortfarande ibland men oftast känns gymnasietiden som en sedan länge svunnen tid.

Jag har nog aldrig varit så förvirrad som under de år som har hunnit passera sedan dess. Jag har hasat mig fram på så många jobb. Jag har frontat varor i en dagligvarubutik, dragit mjölkpallar genom lagret på en annan. Varit resurs i en högstadieklass (i en nia) tills jag slutligen kraschade av det oändliga ansvar som den rollen innebar fastän jag samtidigt tyckte om det så mycket. En vintersäsong i Hemavan bland norska turister och bakfulla studenter har jag också hunnit uppleva innan jag kom tillbaka till Umeå och började arbeta i kundserviceavdelningen på mitt läns kollektivtrafikföretag. Nu är det dags igen. Att ta sig an ytterligare ett nytt jobb i en ny bransch.

När jag återvände hem efter min resa till Kina i januari blev jag sjukskriven. Jag var sjukskriven i två månader men sedan sjukskrivningen upphörde har jag stått till arbetsmarknadens förfogande, som det så vackert heter. Det är en lång tid utan sysselsättning. Det har gjort mig gott.

Ofta grips jag av en sådan fruktansvärd panik inför det som mitt liv har varit under de här åren och inför den så okända och vaga tid som framtiden innebär. Den där obehagliga känslan av att undra om jag faktiskt är nöjd. Att längta efter något okänt. Jag har sökt en universitetskurs i Socialpsykologi i Umeå inför hösten och en distanskurs mot en folkhögskola i kreativt skrivande. Två ytterligheter, i princip. Jag vill tro att bytet av en tillvaro kantad av jobb mot en präglad av studier kommer att göra mig nöjd. Jag hoppas det.

Ni vet, när man längtar tar saker tid.

Jag saknar mitt forna jag

I högstadiet var jag den av mina vänner som ständigt släpade runt på en kamera. Min alldeles egna systemkamera. En Nikon D90. Den var med mig överallt. Ständigt nedpackad i tygväskan eller slappt hängande över axeln. Alltid i min hand när jag gick på spelningar på Verket och drack sprit som någon köpt ut för dyra pengar. Fast min pappa tyckte att det var en dålig idé höll jag den till och med i handen under våra utflykter på fjället, fast besluten om att fånga landskapet från skoterns mjuka men skumpande dyna. Jag gick aldrig någonstans utan den. Jag var besatt av att dokumentera mitt liv. Att fotografera är att minnas, precis som skrivandet är.

Jag läste programmet Estetik och media på gymnasiet. Inspirerad av coola mediatjejer vars bloggar jag läste med stor beundran ville jag också gå just det programmet. Jag drömde om det redan på mellanstadiet när jag fick min första kamera. Jag ville fotografera, filma, skapa. Men trots att det gymnasieprogram jag så småningom kom att läsa skulle främja kreativiteten hos dess elever upplevde jag motsatt effekt. Att lära sig teorier om foto och film var spännande men att skapa inom snäva ramar (läs: trötta skoluppgifter) kvävde min lust. Istället för att fotografera och filma mer utanför skolans kala väggar slutade jag helt. Mobilen ersatte kameran och jag övergav fotograferandet.

Först nu saknar jag det.

Johanna berättar en dag att hon funderar på att sälja sin gamla kamerautrustning för att köpa en ny kamera. Det är först då samma tanke slår mig. I min lägenhet finns en låda som jag varsamt har packat ned objektiven, blixten, självutlösaren, kamerahusen och filter i. Jag är alldeles för sentimental för att själv sälja iväg all utrustning men det kom till min känno nyligen att Cyberphoto här i Umeå köper begagnad utrustning för att sedan sälja den vidare så jag har tänkt prova min lycka där.

Jag saknar mitt forna, fotograferande jag. Jag beundrar hennes lust och motivation. I efterhand inser jag att hon kanske inte var den mest talangfulla därute men hon gjorde i alla fall nånting. Samlade minnen. Sparade ögonblick.

Henne vill jag hitta tillbaka till.

Killar är så där, sade ni.

“Killar är så där” sade ni till oss.

Vi lyssnade på er med stora ögon sådär som bara småbarn kan. Vi lärde oss snabbt att killar som jagar, slår och skriker är killar som tycker om oss. Som vill vara med oss men som inte vet hur de ska visa det. Det var ni som lärde oss det. Vi fnissade därför systerligt när vi blev dragna i håret eller knuffade i lekrummen av våra jämnåriga kamrater - pojkarna. Vi sade till varandra att de gör så för att de gillar oss.

Vi började i skolan. Det fortsatte där. En hand under kjolen i matsalskön eller en förstörd teckning i bildsalen. Deras giriga händer på våra växande kroppar. Sedan en oönskad tunga i halsen under någon av alla hemliga hemmafester där våra första fyllor tog oss över gränsen. En våldsam hand innanför trosorna. Våra nakenbilder i allas telefoner på måndagen därpå. Ändå var det vi som skulle skämmas - inte killarna. Det var vi som blivit för fulla, sade ni.

Vi växte upp. Vi blev feminister under gymnasieåren efter att ha gjort upp med den skolgång som föll i händerna på dem - killarna. Vi gick i bredd på åttonde mars och vi köpte tröjor med texten “GIRL POWER” på. Samtidigt väntade vi på sms från äldre killar som aldrig svarade. Ni sade “Det är inte hans fel, han har inte lärt sig att hantera sina känslor” och vi lät oss övertygas om att det var sant. På väg hem från krogen gick vi sida vid sida med varandra eller ensamma men då med nyckelknippan i den spända knytnäven.

Vi är vuxna när ni undrar varför vi inte går när de slår. När de förgör, manipulerar och bryter ned oss. När de ofredar eller våldtar oss häpnar ni över att vi inte orkar anmäla. Men vi har lärt oss av våra vänner som redan har försökt. När de mördar oss undrar ni varför ingen såg. Varför ingen gjorde något. Varför vi inte sade något. Varför vi inte bara gick.

Det var ni som lärde oss, svarar vi.