Den klaustrofobiska luften och höstens livspussel

2019-08-12 11.28.31 1.jpg

Luften i Umeå är kvav, tung, svår att andas. Klaustrofobisk. Jag svettas på cykeln men fryser samtidigt i den tunna jeansjackan. Det börjar bli dags för två lager på överkroppen. 

Augusti va? Årets värsta månad i fråga om hur starkt vemodet inombords är, åtminstone för mig. Jag längtar efter vintern och hade gärna skippat hösten framför mig - förutom den resa jag och Axel ska göra upp till Hemavan om ett par veckor för den årliga jakten på kantareller - den längtar jag efter. Längtar också efter att samla vårt spelgäng, vars träffar har uteblivit nu i sommar, på nytt. Vill spela brädspel med mina vänner i höstmörkret samtidigt som kaffet och iKaffet skickas runt på bordet. Jag saknar de stunderna.

Saknar också den där känslan av nystart som höstens alltid lika drastiska intåg brukar innebära. Jag ska visserligen studera skrivande på distans under höstterminen och dessutom dribbla två timanställningar på två olika arbetsplatser; den jag har jobbat på under sommaren och den jag slutade på i vintras. Men trots dessa förändringar känner jag mig ganska likgiltig. Vi får se hur det går med det hela. Om jag orkar hantera ett sådant livspussel i längden. Kursen i skrivande är jag däremot allt annat än likgiltig inför. Det var längesedan något kändes lika spännande som att ta sig an den.