Tröttheten som fjättrar mig vid sängen

2019-10-08 09.35.19 2.jpg

September var årets vackraste månad. September gick i varma toner och i den vänliga eftermiddagssolen fann jag tröst.

Oktober saknar än så länge tröst för mig att hämta och jag klär oktober månad i nyanser av grått. Oktober är grå. Men oktober är också rosa och därför undersöker jag mina bröst noggrant en morgon med ena handen, googlar jag "mammografi" med den andra. 

När jag går hem från jobbet en dag får jag syn på ett av alla elskåp i min stad som någon har prytt med hennes namn i rosa färg och med ens minns jag henne så tydligt. Min bästa väns nära vän som inte längre finns. Lite mer än ett år har gått sedan hon avslutade sitt liv. Jag kände henne inte som andra gjorde men de gånger jag träffade henne slog det mig alltid hur lysande hon var. Hon var alltid den i rummet som alla andra automatiskt drogs till. Hon hade en dragkraft som var svår att värja sig mot. Och nu finns hennes namn över hela stan fastän hon är borta och varje gång jag går förbi något av alla skåpen minns jag henne så tydligt.

Det är när jag går hem från jobbet och förbi elskåpet som jag inser att jag har blivit ledsen igen. Ett sjok av melankoli har dragit in över kroppen. Jag saknar solen. Jag saknar fjällen. Jag saknar mina vänner som har flyttat och jag grips av panik när väggarna hemma i lägenheten kryper närmare samtidigt som jag fjättras vid sängen eller soffan av trötthet.

Jag är så trött.