Ingen kunde röra oss

På Ica Maxi häromveckan fick jag syn på en pappa jag kände igen men inte mindes namnet på. Han såg äldre ut än när jag senast såg honom, betydligt äldre. Trött och gänglig, inte lika bredaxlad som förr. Genast kom jag att tänka på hans son, min barndomsvän. Vännen, som jag kallar för vän även fast jag inte har sett honom på flera år, fastnade i tankarna mina och rätt som det var hade jag skrivit ett meddelande till honom på Messenger. Han skrev tillbaka på nolltid och svaret fick mig att grubbla. Det var svårt att hålla nyfikenheten i schack efter vad han skrev.

Åren har gått men han har alltid funnits kvar någonstans innanför pannloben, klar i minnet. Han var den första jag kan minnas att jag var elak mot som barn. En gång band jag, tillsammans med några andra barn, för hans ögon och ledde honom runt runt runt i en sandlåda ända tills han klev rakt ned i det stora hålet vi grävt. Våra dagmammor skällde ut oss ordentligt den eftermiddagen.

Första gången jag blev full var han där, första gången jag blev tvungen att binda någons blödande handled var han också med, första gången jag snusade strök han mig över ryggen när illamåendet var som starkast samtidigt som det var dags att gå tillbaka till klassrummet för att lunchrasten var slut. Han är också den första, möjligen den enda, från min tid i grundskolan som jag över huvud taget skulle våga eller vilja höra av mig till. 

Han hörde av sig till mig redan för tre år sedan. När jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och han fortfarande bodde ett par kvarter bort från mina föräldrars hus. Han frågade om jag ville ta en cigg. Jag avböjde. Några månader därpå skrev han igen, frågade vad jag gjorde. Jag måste ha missat det för meddelandet låg obesvarat, tre år senare. 

Nu skriver vi att vi ska ses någon gång. Snart. Och jag kan inte låta bli att tänka på den här gamla kentlåten: https://open.spotify.com/track/0TWK3LnciDJ04brxMzsJ1F?si=zFBQB-3YSISQtBxLTCb34w.