Fjälluften ger mig liv

Fjälluften ger mig liv.

Den branta lutningen på fjället får benen att bränna och hjärtat att slå. Det är svårt att tro att jag tränade olympisk tyngdlyftning sex dagar i veckan, lyfte tjocka kettlebells med lätthet och drog upp dubbla min kroppsvikt i marklyft för bara ett par år sedan. Nu måste jag stanna och hämta andan var femtionde meter. Jag tänker hela vägen upp längs stigen att jag faktiskt måste komma igång med träningen igen nu när min höft äntligen har blivit bra. Om inte annat för att orka göra det här - fjällvandra.

Axel spurtar smidigt upp för fjället framför mig. Jobbet som brevbärare har gjort honom stark. Vaderna spänner på honom innanför byxorna. Jag får ropa på honom att vänta.

Det är söndag och dags för hemresa men vi har bestämt oss för att vandra upp på fjället bakom stugan först. Luften är frisk, solen skiner och jag svettas i min fleecetröja. Löven på träden är bruna, röda och orangea och mossorna våta. Den första snön ligger som ett tunt fläckigt täcke ovanpå den blöta marken. Den letar sig in i mina kängor och gör strumporna fuktiga men jag njuter. En ripa flyger upp ur snåren när vi kommer vandrandes. Den har redan hunnit bli vit.

Vi tar sikte på stenen. Den där som jag alltid skriver om och fotograferar ifrån. Ni som har hängt med här ett tag - ni vet nog vilken sten jag menar. Den som ligger på fjället bakom stugan och som alla i min och min mosters familj brukar springa, vandra eller åka skidor till. Förra året skrev jag några rader om den i det här inlägget, när Axel följde med mig till Hemavan för första gången.

Stenen står där den ska när vi kommer fram. Vi sitter på den ett tag innan vi hastar ned för fjället igen. Knäet värker oroväckande men höften håller.

Vi packar ihop i stugan tillsammans med mina föräldrar. Vi tömmer kylen, dammsuger golven och kastar använda handdukar och sängkläder i en påse. Sedan promenerar vi över till min mosters stuga, strax nedanför vår. Min kusin Ella och hennes Robin är där. De har flyttat till byn för att säsonga. Ella jobbar till och med på mitt gamla säsongsjobb. Min kusin Petter och hans Axelina är också på besök, ända från Stockholm, men ute på vandring för dagen. Men vi som är närvarande dricker kaffe i solen på altanen och äter äppelkaka som min moster har bakat. Sedan säger vi hejdå och vi ses snart och hälsa Petter och Axelina innan vi hoppar in i bilen.

När vi kör ut ur Hemavan tar jag på mig hörlurar, försjunker snabbt i mina poddar, sluter ögonen och lutar huvudet mot rutan. Mina skor står på golvet, fötterna har jag dragit upp på sätet. Fjällen reser sig omkring vägen mellan Hemavan och Tärnaby. Solen värmer genom fönstren.

Jag spelar musik för de andra via bilens bluetoothradio de sista milen innan vi är hemma. The Rolling Stones, Jimmy Hendrix och ABBA för mamma. Kanye West för Axel. Lustans lakejer, Blondie och Spandau Ballet för pappa. Jag spelar The Never Ending Story för mig själv. Blir lika barnsligt lycklig av den som av fjällen.