One of these days these boots are gonna walk all over you

För några veckor sedan såg jag honom senast, i kassan på Coop stod han. En utav mina tonårskärlekar. Det var inget ömt återseende så jag vände bort blicken, packade ihop mina matvaror och gick därifrån med långa kliv och blicken fäst långt framför mig. Hakan höjd.

Jag öppnar webbläsaren på min laptop, skriver in dayviews.com i adressfältet och klickar mig fram till mitt gamla konto. Min gamla bilder och bildtexter stirrar tillbaka på mig från skärmen. När jag var tolv tretton fjorton femton år gammal var Bilddagboken (eller BDB som alla sade) det community på internet som jag och de flesta andra ägnade min tid åt och det var på BDB som jag såg honom för första gången. Den långa, stripiga, svartfärgade luggen låg i sjok över de gråbruna ögonen på alla hans bilder. Jag föll hårt. 

Vi blev ihop utan någon som helst eftertanke och till mina föräldrars stora förskräckelse började han sova över hemma i mitt flickrum om helgerna. De tyckte inte lika mycket om den där luggen som jag gjorde. Pentagramen på de svarta kläderna föll dem inte heller i smaken men de öppnade dörren för honom. Han var ju min första högstadiekärlek.

På Filmstadens tak inne i stan brukade han och jag sitta med cigaretter från någon utköpare mellan fingrarna tillsammans med våra vänner, medan bankmännen i kontoret bredvid irriterat gestikulerade åt oss att försvinna därifrån. Vi hade många gemensamma vänner, alla tätt sammankopplade via Bilddagboken, och tillsammans intog vi galleriorna i stan med våra utstickande kläder, kedjor i byxorna och målade converseskor så snart skoldagarna var slut. 

Som så många tjejer och kvinnor både före och efter mig slet jag som ett djur för min relation och för att upprätthålla någon slags orimlig persona inför min kärlek. Jag ställde aldrig krav, sade aldrig emot. Istället log jag inställsamt, valde kläder han tyckte om när vi skulle ses, slog dövörat till när de osäkra, svartsjuka kommentarerna stod som spön i backen och lät honom föra min talan. Ofta var det så.

I min ensamhet inbillade jag mig gång på gång att de scener som utspelade sig mellan oss bakom stängda dörrar var engångsföreteelser. Att de hårda orden och de fysiska handlingarna var direkta konsekvenser av en osäkerhet hos honom som egentligen bottnade i min otillräcklighet. Den var ju faktiskt oändlig, tänkte jag.

Det tog slut efter knappt sex månader på det mest abrupta men ändå så tonårstypiska av vis och bara dagar efteråt hängdes jag ut på internet. På en sajt som saknar motsvarighet idag men liknar sidor så som Reddit eller 4chan. Men denna sajt var svensk och skapad i syfte att hänga ut ungdomar; deras nakenbilder, SMS, hemligheter. I min tråd skrevs saker från anonyma avsändare som endast ett fåtal, honom däribland, kunde veta. Nakenbilder på mig efterfrågades och glåporden och hatet i tråden följde jag med ett dundrade hjärta innanför bröstkorgen. 

Det tog lång tid för mig att komma på fötter igen men hatstormen på sajten föll i glömska till slut och hjärtat läkte sakta men säkert. Mina högstadievänner tog hand om mig och mina föräldrar fanns där med uppmuntrande ord och varma omfamningar de också. I slutändan var det faktiskt jag som gick med huvudet högt.

Jag känner inget annat inför mitt tretton- och fjortonåriga jag än stolthet idag. Vi klarade det, vill jag säga. Och hur vedervärdigt det än var lade det som hände trots allt grunden för den jag blev senare. En människa som vet sitt värde och känner sin styrka och som förhoppningsvis förstår när det är dags att gå om jag någonsin hamnar i en liknande situation igen.

Och i sann Sommar i P1-anda skulle jag vilja avsluta detta med att spela en låt:
https://open.spotify.com/track/2nwCO1PqpvyoFIvq3Vrj8N?si=XBYBTQd3Riea--wfNFyjIQ