Hästtjejen

29551_1312305082.jpg
^ Juni 2010

^ Juni 2010

Hästarna. Det är ofta som jag saknar och tänker på dem. När min kusin Ida tog studenten förra veckan stod de plötsligt där, i en hage bredvid min fasters underbara gård. Två hästar. De var vilka som helst, förstås, men de påminde så väl om alla hästar jag har tyckt om och om mina år i stallet så jag stod ett bra tag utanför hagen och glodde. Hästar är majestätiska djur. Smarta men fåniga, kloka men impulsiva. Alla som har ridit, umgåtts eller arbetat med hästar vet nog vad jag menar.

När jag gick i högstadiet tog jag ridlektioner på ett stall i Innertavle utanför Umeå, Stall Frängsmyr, som vid tillfället drevs av Kerstin Frängsmyr. En fantastisk människa och instruktör som jag älskade att få lära av. Jag tyckte om att få varva vanliga ridlektioner med pass där vi arbetade med hästarna från marken och övade på samspelet mellan människa och häst. Att iaktta och lära sig av hästarnas kroppsspråk och att locka dem till att finna lusten att vilja arbeta med en.

Jag kom till Stall Frängsmyr i slutet av min sista termin i klass åtta. Min mamma hade hört att Kerstin bedrev ridterapi och föreslog att jag skulle prova. Jag var fast i en dimma av nedstämdhet och hade panikångest som hindrade mig från att vara i skolan som vanligt. Jag hade ridit i flera år men tagit ett uppehåll på grund av den prestationsångest som börjat förstöra lektionerna och därför lät jag mig övertalas av mamma att ge Stall Frängsmyr och Kerstin en chans.

Första gången jag kom till gården minns jag hur Kerstin och jag vandrade sida vid sida till hagen, att hon öppnade stängslet och ropade “KOM NU HÄSTISAR!” och att den lilla flocken av hästar i hagen kom springandes direkt när de hörde hennes röst. De travade förbi oss och vidare upp över gårdsplanen och in i stallet på ett led. Jag var minst sagt imponerad.

Ridterapin; arbetet med hästarna och samtalen med Kerstin gjorde mig gott och hösten därpå ville jag börja ta vanliga ridlektioner igen. Jag red tillsammans med två kvinnor i femtioårsåldern en gång i veckan på Stall Frängsmyr och jag lärde mig så mycket av de långa lektionerna. Prestationsångesten försvann på nolltid och ridningen blev rolig igen för nu handlade den plötsligt om samspelet mellan mig och hästen jag red eller arbetade med från marken istället för om perfekta bakdelsvändningar, skänkelvikningar och att få hästen att gå i form, som det så vackert kallas.

Hos Kerstin bodde endast nordsvenskar, och så en tjurig liten fjording. Jag som är svag för kallblod föll snabbt för en häst som hette Pårla. En ung, nattsvatt nordsvensk travare med lång, vild man och ett rätt så hetsigt temperament. Vi kom inte alltid överens då hon var en väldigt svårflörtad dam men de gånger vi lyckades - jag har aldrig varit en stoltare ryttare än då.

Jag red en och en halv termin för Kerstin. Jag minns inte riktigt varför jag slutade åka till Stall Frängsmyr men efter ett halvår vände jag hästarna ryggen efter så så så många år som besatt hästtjej. Jag kanske behövde en paus? 

Det var längesedan jag tog ridlektioner nu. Jag har inte satt min fot i ett stall på flera år förutom när jag har följt med Alice till ridlektioner eller tävlingar. Men jag saknar det. Jag saknar att vara hästtjej men jag vet att det någon gång kommer att bli dags för mig att hoppa upp på hästryggen igen.