Huden och den jävliga men nödvändiga klimatångesten

71695088_496489971204440_3523804779836866560_n.jpg

Det är soligt i Umeå. Jag cyklar långsamt in till stan, njuter av värmen från solen. Jag parkerar cykeln utanför Åhléns och promenerar med snabba steg över torget. Jag sicksackar mellan demonstranter. “Föräldrar för klimatet”, “Our house is on fire!”, “Framtiden ligger i våra händer” läser jag på plakaten. Jag går in och ut ur butiker i jakt på en beauty blender efter att ha tappat bort den jag har haft men äcklas plötsligt av tanken på att handla.

Framtiden ligger i mina händer. 

Det är löningshelg. Min inkorg fylls av mail från kedjorna. Kicks, Åhléns, Skincity, Weekday, Apotea. Alla vill att jag ska spendera mina pengar hos dem. De lockar mig med rabatter och speciella erbjudanden för mig som är medlem. Jag raderar dem direkt.

De senaste månaderna har jag tänkt mycket på min hud. Jag har varit i kontakt med vänner, med hudterapeuter och jag har googlat mig fram sent in på nätterna. Mina kinder pryds av blemmor, plitor och smärtsamma finnar. Det är som om puberteten har återvänt till kroppen, samma acne plågar mig nu som då. 

För en vecka sedan spårade jag min huds besvärliga tillstånd till en dagkräm jag köpte och började använda i somras. Jag skrev till och med om den här. Något i krämen måste det vara som har orsakat alla finnar. Jag brukar kunna reagera på SPF. Så jag ställer undan burken i badrumshyllan tills vidare. Får ångest av att tänka på hur dyr den var. Får ännu mer ångest av att tänka på hur mycket som finns kvar i den. Måste ge bort den till någon, tänker jag. Efter några dagar med en annan kräm i ansiktet (min gamla trotjänare från Kiehls, för den som är nyfiken) lugnar huden ned sig något.

Jag blir rekommenderad att smalna av min hudvårdsrutin till färre märken av en hudterapeut. Att se över min sömn, intaget av mejeriprodukter, intaget av frukt och grönt av en annan. Min vän Lejla och jag skickar långa chattmeddelanden till varandra där vi utbyter tips. Hon uppmanar mig att börja med retinol. Jag instämmer men beställer ett BHA-serum i slutändan. BHA har jag saknat i min hudvårdsrutin ett tag.  

Saga, som bor i Åre nu, ringer mig en kväll. Hon säger att hon slutat lägga pengarna på hudvård, påminner mig barskt om att det alltid är företagen som tjänar på det i slutändan. Som tjänar på våra nojor över hudtillstånd, våra osäkerheter och vår ångest. Jag vet jag vet jag vet, svarar jag. Men jag är inte redo att sluta konsumera hudvård, fortsätter jag. Jag älskar ju krämer, toners, masker och att prova nya saker. Och det är ju inte jag som är värst, säger jag tjurigt. Det är ju företagen, de rika, influencers som uppmanar mindre medvetna konsumenter att handla så att de handlar utan eftertanke och överklassen! Hallå!

Men Sagas ord stannar kvar i mig hela kvällen. Jag går igenom mitt smink, synar badrumsskåpet och tittar snabbt in i garderoben. Får ångest. Grubblar över vad jag verkligen behöver fastän jag vet att jag ingen egentligen behöver någonting. I alla fall inte när det gäller hudvård eller smink. Inser till slut att det mest rimliga är att handla mindre och sluta ursäkta mig. Inte sluta handla helt. Men mindre. Betydligt mindre.

Något måste hända.