Jag blev påkörd

71145753_3063922223649842_8222832836583882752_n.jpg

Greta Thunberg håller tal i FN, Thomas Cook går i konkurs och i Umeå blir en cyklist påkörd vid en cykelöverfart här i Umeå som jag alltid alltid alltid leder cykeln över för att den är så jäkla farlig. Eller ja, jag leder alltid alltid alltid cykeln över alla övergångsställ.

Jag tänker på förra hösten när det var jag som blev påkörd. Det var delvis mitt fel. Jag kom cyklandes i hög fart mot en korsning mitt i rusningstid och när jag cyklade över det första övergångsstället (av två) slog det om till rött för mig.

Jag har cyklat där hundratals, kanske tusentals, gånger och jag vet att det är rött för bilisterna en kort stund efter att det slår om till rött för cyklister och fotgängare. För att man ska hinna stanna, antar jag. Men jag chansade, trampade envist på för att hinna över - så som de flesta gör. Jag hade bråttom till jobbet. Ville komma i god tid, som jag alltid brukar vilja göra.

Men då kom bilen. Den var mörkblå, tror jag. Den körde rätt in i cykeln. Cykeln välte, jag ramlade in under den och innehållet i min tygpåse slungades ut över vägen. Den genomskinliga flaskan med knallrosa smoothie rullade iväg över asfalten. Jag försökte resa mig direkt men det gick inte, byxorna hade fastnat i den ena trampan. Mitt knä pulserade.

Bilisten, en man med knallrött ansikte, hissade ned fönstret och skrek så att salivet sprätte ur munnen på honom. Han kallade mig en mängd olika skällsord och vi skrek på varandra fram och tillbaka, bråkade om vems fel det var. Jag häpnade själv över min ilska. Att jag stod på mig. Men sedan hissade han upp rutan, krypkörde förbi mig, mina saker och cykeln och gasade iväg så att däcken skrek.

Kvar på marken låg jag innan jag till slut lyckades få loss byxbenet från trampan, samla ihop mina saker och hoppa de sista två meterna till trottoaren. Där stod jag kvar tills en äldre man kom framrusande till mig. Han hade sett alltihopa och ställde mig tusen frågor. Hur gick det? Har du ont? Ska jag ringa en ambulans? Hann du ta plåten? Drog han bara? Vilken jävla typ!

Jag försäkrade honom att jag var okej. Förutom knäet som skrek av ilska så kände jag mig okej. Jag tackade honom för att han stannat till men det viftade han bort. “Självklart, det där kunde ju ha gått hur illa som helst och man får ju faktiskt inte bara smita sådär, det är brottsligt!”. Han strök mig ömt över armen innan han gick vidare. Och jag gick haltade runt hörnet på närmsta byggnad, lyfte telefonen och ringde den första person jag kom att tänka på. Min pappa.

Veckorna efteråt pryddes mitt knä av ett stort blåmärke. Axeln värkte i några dagar men det gick över. Jag anmälde aldrig bilisten för att han smet, skämdes bara över att jag var så dum som chansade och cyklade över trots att det var rött.

Och efter det leder jag alltid alltid alltid cykeln över övergångsställen. Chansar aldrig. Tittar alltid en extra gång.