Jag lärde mig aldrig att slå dövörat till

65629232_929108074095715_7953802274210316288_n (1).jpg

Jag går i sexårs, som det hette då, när mina jämnåriga klasskamrater och jag sitter och leker i ett rum på skolan och två killar i klassen över vår går förbi oss. “Pappa är kines, mamma är japan, stackars lilla barn” ropar de i kör och drar med fingrarna i huden kring deras ögon, pekar på mig och försvinner iväg skrattandes. Jag säger ingenting och mina klasskamrater omkring mig är tysta de också tills leken sakta kommer igång igen. Dagen efter har ramsan spridit sig i min klass. 

Något år senare har alla i min klass fått reda på att mitt mellannamn är Ping och skämten om mitt ovanliga namn tar aldrig slut. “Ping pong. Är du bra på pingis? Plingeling. Heter din syster Pong? Ching chong Ping pong” säger de och fnissar. Jag försöker fnissa jag också men ljudet fastnar i svalget. Hemma säger mamma och pappa att jag ska låta dem hållas men inte ta åt mig medan jag desperat försöker begripa vad som är roligt.

Jag och en klasskompis går tillbaka till klassrummet efter att ha ätit lunch i skolans trötta skolmatsal. Vi är tolv eller tretton år gamla och vi skrattar åt någonting jag för längesedan har glömt när en grupp yngre elever springer förbi oss. Man får inte springa i korridoren, brukar lärarna säga, men alla små barn springer genom den ändå. “Risneger” skriker ett av barnen till mig när han springer förbi oss. Jag och min kompis blir lika häpna båda två och ser tyst på varandra. Jag förstår knappt vad som har hänt men min vän hämtar sig snabbt och börjar berätta om hur många gånger han har blivit kallad “neger”. Jag förblir tyst.

Mina upplevelser från skoltiden är inte unika och min barndom skiljde sig inte så mycket från andras. Men i min barndom, som i så många andras, spelade rasismen en stor roll. Den fanns överallt. Den gömde sig bland leksakerna i lekrummen eller bland bänkarna i klassrummen där lärarnas öron sällan hörde. Ofta förklädde den sig i skepnad av skämt. Skämt som jag fick höra av vuxna att jag skulle strunta i. “Det är bara att slå dövörat till”, sade dom till mig och jag lyssnade till dem men att slå dövörat till var aldrig något jag lärde mig och jag minns alla ord än.

Även fast det smärtar mig en aning att minnas gläds jag över att jag gör det. Jag är stolt över att jag kan berätta om dem och vad de gjorde med mig och att jag med hjälp av dem kunde bli den jag blev. En sådan som bryr sig. En sådan som aldrig slår dövörat till. En sådan vill jag vara.