Jag minns en vår

Jag minns ett Hemavan efter säsongens slut, våren tvåtusensjutton.

På fjället och i dikena smälter snön, lämnar marken bar och blöt. Fjälltopparna i fjärran är vita nu men det är en ovanligt varm vår i fjällen. Uppfarten utanför min lägenhet liknar en myr av brun gegga som jag styr cykeln genom varje morgon när jag ska cykla till jobbet. Tystnaden efter den hektiska vintersäsongen ligger som ett vakuum över byn och de vänner som jag hade kommit så nära under säsongen har nu lämnat orten för jobb. Någon ska till Oslo någon ska till Gotland någon ska till Göteborg någon ska till Malmö. Jag är ensam kvar.

Jag cyklar omkring i byn med Unknown Mortal Orchestra i hörlurarna på repeat. Möter ingen bil, bara tystnad. Säsongens fester är över och lägenheten luktar inte längre gräs utan instängd vårluft. Jag ställer fönstren på vid gavel och öppnar dörren till altanen där jag brukar dricka morgonkaffet med mjölk i och min nya rumskompis stänger in sig i mörkret på hans rum. Han drar aldrig upp rullgardinen därinne.

Tiden går plågsamt långsamt på jobbet. Jag bygger hyllor, frontar varor och rensar kylarna i butiken på utgångna varor. Om helgerna kommer norrmännen i sina bilar från andra sidan gränsen och då fylls mitt huvud med stress och frågor som vilken är den bästa vandringsleden i hemavantrakterna egentligen eller vilket som är det starkaste snuset ni har att sälja här.  Men på veckorna går jag omkring i den tomma butiken med tusen tankar i huvudet.

Den lugna tillvaron i fjällen efter säsongens slut trodde jag skulle göra mig gott men de sista dagarna kan jag inte vänta på att få lämna byn. Läka hjärna och hjärta. Umgås med vänner och familj. Den först så befriande tystheten har blivit öronbedövande.

När jag har stämplat ut för sista gången från jobbet, packat ned säsongslivet i bruna banankartonger och kört hem till Umeå är det ett Umeå som sommaren redan greppat tag om som jag återvänder till. Gräsmattorna är gröna och björkarna likaså.


Mer om säsongslivet i Hemavan finns att läsa här.