När man längtar tar saker tid

1.jpg

Våren kom men gick igen och jag använder det kyliga vädret som en ursäkt till att stanna inomhus och göra ingenting flera dagar i rad. En stor trötthet har intagit kroppen i samband med detta besvärliga väders intåg. Jag är nog inte ensam. Men det finns ljusglimtar förstås. En valborgsmiddag i gott sällskap med bubbel och pizza på bordet. En valborgsnatt i ett annat gott sällskap med godis och ljummen öl på ett annat bord. En klubbkväll på Rex tillsammans med några av de bästa vännerna jag har. Axels oändliga tålamod när jag för tredje gången ber honom att diska för att jag helt enkelt inte orkar. Och så den skräckblandade förtjusningen över ett nytt jobb som jag just har börjat på.

I juni är det tre år sedan jag sprang ut från Midgårdsskolan här i Umeå. Minnena av studentdagens eufori drabbar mig fortfarande ibland men oftast känns gymnasietiden som en sedan länge svunnen tid.

Jag har nog aldrig varit så förvirrad som under de år som har hunnit passera sedan dess. Jag har hasat mig fram på så många jobb. Jag har frontat varor i en dagligvarubutik, dragit mjölkpallar genom lagret på en annan. Varit resurs i en högstadieklass (i en nia) tills jag slutligen kraschade av det oändliga ansvar som den rollen innebar fastän jag samtidigt tyckte om det så mycket. En vintersäsong i Hemavan bland norska turister och bakfulla studenter har jag också hunnit uppleva innan jag kom tillbaka till Umeå och började arbeta i kundserviceavdelningen på mitt läns kollektivtrafikföretag. Nu är det dags igen. Att ta sig an ytterligare ett nytt jobb i en ny bransch.

När jag återvände hem efter min resa till Kina i januari blev jag sjukskriven. Jag var sjukskriven i två månader men sedan sjukskrivningen upphörde har jag stått till arbetsmarknadens förfogande, som det så vackert heter. Det är en lång tid utan sysselsättning. Det har gjort mig gott.

Ofta grips jag av en sådan fruktansvärd panik inför det som mitt liv har varit under de här åren och inför den så okända och vaga tid som framtiden innebär. Den där obehagliga känslan av att undra om jag faktiskt är nöjd. Att längta efter något okänt. Jag har sökt en universitetskurs i Socialpsykologi i Umeå inför hösten och en distanskurs mot en folkhögskola i kreativt skrivande. Två ytterligheter, i princip. Jag vill tro att bytet av en tillvaro kantad av jobb mot en präglad av studier kommer att göra mig nöjd. Jag hoppas det.

Ni vet, när man längtar tar saker tid.