Om att bli flörtad med

Jag stod på jobbet, klockan närmade sig tio och samma man som redan kommit fram fyra gånger under kvällen för att prata med mig kom fram på nytt, lutade sig fram över disken och frågade när jag slutade. Om trekvart ungefär, svarade jag sanningsenligt med en röst som var piggare än jag först hade tänkt. Okej, bor du långt härifrån? undrade han. Ungefär tio minuter, svarade jag. Tar det tio minuter för dig att gå hem? Ja.

Han var trevlig, välklädd, strax över fyrtio-fyrtiofem och lätt att prata med.

När han frågade mig om det brukar vara mycket folk ute på stan på kvällarna och hur man går för att ta sig dit jag bor började det kännas olustigt. Om det brukar vara mycket folk ute på stan på kvällarna kan ju förvisso vara en fråga som man ställer i all nyfikenhet och välmening men i kombination med de andra närgångna funderingarna (hur gammal är du, vart kommer du ifrån, har du en pojkvän?) började jag känna mig trängd.

Till slut kom han till skott. Frågade med intensiv blick om jag skulle vilja ta en drink efter jag hade slutat jobba. Möta upp honom någonstans. Jag skrattade till i förvirringen och tackade snabbt nej. Han sade att han förstod, gick sedan ut med svansen mellan benen och blicken fastnaglad i mig genom de stora fönstren tills han insåg att jag såg rakt på honom. Jag fick dåligt samvete där jag stod.

Jag gillar inte alltid att bli flörtad med. Gillar heller inte att avvisa. Gillar minst av allt tanken på att gå hem ensam i sensommarens mörker och att det på grund av lite flörtande plötsligt ska behöva kännas olustigt att gå hem själv.