Strax under trädgränsen

Skärmavbild 2019-06-05 kl. 15.52.35.png

Strax under trädgränsen

Vi vandrar över fjället, inte hand i hand men sida vid sida trots att leden är smal. En stig, skulle jag kalla den. Den ringlar sig i krokar uppför fjället, över myrarna, under träden, genom svärmar av ilskna myggor som träffar våra ansikten likt projektiler. I ryggsäcken på min rygg håller kaffet värmen i sin termos och tunna skaljackor skyddar mig mot vindarna. På marken växer Kung Karls spira jämte blåbärsris och enris. Vi lyssnar till ljuden av en gömd bäck som kluckar och vinden som smeker löven på träden fram och tillbaka. Annars hörs bara våra andetag. Himlen är molnfri. Blue bird. Inte ett moln i sikte utan det blå sträcker sig så långt ögat kan se. Det blir inte mörkt här om natten på sommaren men om det hade blivit det skulle vi sett satelliterna och stjärnorna tydligare än i stan. Det finns ingen annan ljuskälla som stör ögat här.

Ljuset på fjället, förutom solen, kommer från de vita björkarna som med distans till varandra står rakryggade eller krökta. De överlever allt. Smältvattnet om våren, vindarna om hösten, snön om vintern. Likt tysta men uppmärksamma väktare (jag föreställer mig dem så) iakttar de oss när vi stegar fram. Skapar ljud med våra kängor som kanske egentligen inte hör den här platsen till.

Kärlekslåtarna i mina spellistor handlar inte om oss utan om dem. Alla fjäll och lämlarna som ilar fram i tåg ovanpå skaren om vintern. Om fjällriporna i vit och brun skrud som gömmer sig för sådana som vi och flyger så snart de hör oss komma till fots, på skotrar, fyrhjulingar eller skidor. Renarna som nonchalant betar invid vägkanten där vi kör tjugo kilometer i timmen för snabbt och tjädrarna som kallar på varandra på det mest magiska av vis.