På mammas gata

2019-06-20 09.33.49 1.jpg
videotogif_2019.06.20_19.23.33 (1).gif
2019-06-20 09.32.45 1.jpg

Bussen jobbar sig fram i långsam takt uppför backen vid sjukhuset och vi är bara fem passagerare i bussen. En pratar i telefon med vita airpods i öronen, en läser en tidning jag inte kan skymta namnet på, en sitter ensam längst bak med blicken ned i skärmen, en står framme hos busschauffören och pratar och en rör frenetiskt tummarna över sin telefon. Jag iakttar dem alla tyst. Jag kan nians linje utantill i sömnen. Jag har åkt den så många gånger, jag känner till namnen på alla hållplatser, avståndet mellan dem och på vilka det brukar stiga på eller av flest passagerare.

På hållplats Porfyrvägen stiger jag av och när jag gör det är allt sig likt. Kyrkan där jag gick i barnkör när jag var liten står där den alltid gjort, hundkexen är höga i dikena och björkarnas löv lyser gröna. Jag promenerar i raskt takt längs cykelvägen, in i min barndoms villaområde. Någon har huggit ned ett stort träd, någon har byggt en lekstuga på tomten, någon har just klippt gräset för doften är mer än påtaglig där jag går. Mina birkenstocks låter där jag går tillsammans med ekot från min barndom som aldrig tycks gå ur luften här.

Jag stannar till, böjer mig ned och börjar hastigt plocka maskrosblad intill vägen. Jag tar endast de största, samlar dem i en tjock bunt i min hand. En pappa och en dotter går förbi och tittar med stora ögon på mig där jag sitter i diket och jag försöker le så vänligt jag kan.

Hemma hos mina föräldrar sitter min syster Emma och hennes pojkvän Jens i vardagsrummet. De sitter tätt ihop och hon har lagt huvudet mot hans axel. Jag säger hej men går sedan snabbt upp till mitt gamla rum. Tonårsrummet med de tunna gardinerna, den blommiga fondväggen och det lilla sminkbordet som min pappa monterade så fint med lampor till men som jag aldrig använde. Där bor kaninen Bilbo nu. Halva mitt gamla rum har gjorts om till en liten hage där han huserar när han inte är ute i buren som jag och pappa byggde tillsammans för många år sedan. Bilbo äter upp maskrosorna jag har med mig på nolltid. Den lilla rosa tungan går in och ut ur munnen på honom.

När maskrosorna är uppätna går jag ned till Emma och Jens och vi tittar på “Nettan” (som Emma säger till min stora förvirring) ända tills jag reser mig upp, går ut i hallen, lyfter nycklarna till mammas bil ur nyckelskåpet och ropar hejdå. Sedan lyssnar jag på Promoes låt “Mammas gata” på repeat hela vägen hem i bilen.

“Jag gick i ett kvarter idag
Som en gång var min hela värld”