Sambolivet - som skaver ibland men oftast är fint

2019-09-10 12.19.08 1.jpg

Alla som är tillsammans med någon kan nog känna igen sig i att tvåsamheten (om man inte är fler än två i relationen, vill säga) är en snäv balansgång ibland. Är man fler är två är det nog detsamma ändå,  tänker jag. Ena dagen bubblar magen av fjärilar, nästa sitter man i varsitt rum med varsin dator eller telefon utan att säga så mycket till varandra. Ibland bråkar man. Ibland vill man bara vara ensam ett par timmar.

Ibland vill man krypa in under huden på varandra.

Nu har jag och Axel bott ihop på riktigt i två veckor (ungefär) efter att ha flyttat mellan varandras lägenheter i ett år (ungefär). Flytten var påfrestande och jag med mitt opålitliga temperament har nog yttrat ett och annat hårt ord mellan flyttkartongerna, städningen och rensandet. Axel som aldrig hetsar upp sig har behållit lugnet för oss båda. 

Vi har haft roliga dagar, tråkiga dagar, sorgliga dagar och fina dagar ihop, vi två. Men aldrig tidigare har det varit så tydligt att vi hör ihop som nu när vi delar hem. Visst, vi har fått kompromissa om saker nu när vi har skapat ett hem tillsammans; som att Axel vill fylla vardagsrumstaket med amplar (jag hatar att vattna och ta hand om växter i amplar) medan jag vill ha fler tavlor på väggen (Axel hatar konceptet tavelvägg). Men det mesta har vi varit sams om från början eller kunnat prata oss fram till. Och varje dag känner jag att jag trivs med honom, med oss och med vårt hem.

De dagar Axel jobbar lagar jag middag. De få gånger det jag jobbar sent lagar Axel middag. Vi handlar mat tillsammans så ofta vi kan och skriver inköpslistor i köket innan vi ska handla. Axel hjälper sjusovaren i mig att komma upp på morgonen när jag ska jobba fastän han har sovmorgon. Jag tvättar och hänger våra kläder om dagarna när jag är hemma. Vi går och lägger oss samtidigt på kvällen och även fast jag vet att det nog inte alltid kommer att vara så, så känns det fint att det vad som är just nu. Att varje kväll dela tystnaden tillsammans innan man somnar. 

Sambolivet. Det är fint även fast det skaver ibland. Bäst av allt är att jag får dela det med honom, med Axel. Som jag blir lika glad över att se varje dag. Min absoluta favoritperson.

Tänk vilken tur jag har.