Sjukhusbesök, hallonbuskar och rädslan för spindlar

2019-08-08 10.38.18 2.jpg
2019-08-08 10.38.18 1.jpg

I onsdags var det dags för mig att lämna igen mammas lilla röda Mini Cooper som jag har fått låna i flera veckor. Men först körde jag till sjukhuset på morgonen, parkerade utanför Västra Entrén som fortfarande är skinande blank och ny. När jag gick in genom dörrarna och rakt in i hjärtat av sjukhuset var jag förberedd på att möta förvirrade besökare, läkare i vita rockar och exalterade studenter på lätta steg i färgglada springskor men det var nästan tomt, sånär som på mig och några seniorer som satt i vänthallen. Semestertider ännu.

Jag tog hissen upp en våning till röntgenmottagningen. Jag tog inte trapporna för höften gjorde ont för första gången på ett halvår. Det kändes illavarslande. Men det är lätt att glömma hur ont jag har haft de här senaste åren nu när de senaste månaderna har varit fria från smärta, tack vare en briljant fysioterapeut. Den tredje i raden sedan mina höftproblem uppenbarade sig men den första att lösa gåtan bakom mina smärtor.

Sjuksköterskan på röntgenmottagningen var brunbränd och en aning kortfattad. Hon visade mig hastigt fram till britsen, pratade snabbt och klistrade små lappar på mina lår med kalla händer. I ett nafs var plåtarna över mina höfter och ländryggen min tagna och jag blev ivägskickad innan jag hunnit ta på mig byxorna.

I mammas lilla röda körde jag hem till mina föräldrar, hann precis vinka av mamma som skulle jobba innan jag kapsejsade i soffan. Och där låg jag kvar, utslagen på soffan, i sex timmar medan meningslösa men underhållande program avlöste varandra på teven. Till slut reste jag mig, gick ut genom ytterdörren och tog 5an hem. Satt längst bak med huvudet tungt lutat mot fönstret.

Igår, torsdag, jobbade jag medan regnet öste ned utanför fönstren. Gästerna på jobbet gick in och ut genom glasdörrarna med regnkläder på och paraplyer i högsta hugg. När jag hade stämplat ut för dagen cyklade jag hem i duggregn. Allt luktade blöt asfalt och när jag hade parkerat cykeln i det lilla cykelgaraget på innergården sprang jag upp i lägenheten i jakt på en burk. Jag återvände sedan till det våta gräset och hukade bland buskarna.

Hallon, krusbär och röda vinbär växer på min innergård. Alla får plocka men ingen tycktes ha gjort det så jag roffade åt mig de flesta av hallonen med ett vaksamt öga över de närmsta omgivningarna, redo att rycka åt mig handen vid synen av eventuella spindlar som överlevt det ihärdiga regnet i skyddet av hallonbuskarnas blad.