Summertime sadness

Johanna är en av mina bästa vänner och hon är äntligen hemma i Umeå efter att ha varit på tågluff samt en avstickare till Irland. Det var längesedan jag såg henne men igår satt vi på en av stränderna kring Nydalasjön och jag sade till henne att jag lider av summertime sadness. Och det blir inte bättre av att veta att hon snart lämnar Umeå för studier i Göteborg. 

Summertime sadness.

Varje dag, förutom när jag ska jobba, vaknar jag två timmar efter jag har tänkt att jag ska stiga upp. När jag yrvaket sätter mig upp i sängen blir jag lika snopen varje dag över att jag måste ha stängt av alarmen i telefonen i sömnen. Jag ligger kvar i sängen länge eller reser mig, går upp och lägger mig i soffan istället med täcket som jag bär med mig från sovrummet över kroppen. Utanför den öppna balkongdörren pågår sommaren men jag förmår mig inte att gå ut. Tänker panikslaget att det snart är augusti, snart höst, snart mörkt igen men stannar inne ändå. Tänker också att jag måste ansöka om CSN men skjuter upp det ytterligare en dag. Tänker varje kväll att jag borde tvinga mig själv ut i kvällssolen men fastnar i soffan framför Modern Family på Netflix med huvudet lutat mot Axels mjuka axel. 

Stannar där.

Böckerna ligger olästa på nattduksbordet. Dammråttorna i badrummet letar sig mot hörnen. Diskbänken som min pappa har lärt mig att alltid torka lämnas med små pölar av vatten och matrester om kvällarna. Badkläderna ligger orörda i trådbacken i garderoben och på torkställningen i vardagsrummet hänger tvätt från i förrgår eller kanske till och med dagen innan det.

Det bara blir så.