Tjugofyra mil inåt landet

Imorgon åker jag och Axel tjugofyra mil inåt landet för att bo tillsammans med mina kusiner i min mosters hus, dricka öl och gå på festival i Vilhemina.

Vilhemina. Omedelbart tänker jag på den lilla stugan i Stabburnäs där min barndoms somrar utspelade sig några dagar om året varje sommar. Jag minns så väl hur jag fick sova i den lilla obekväma utdragssoffan bredvid köket medan min mamma, pappa och lillasyster vände sig i sängarna uppe på loftet.

Innan jag somnade brukade jag smyga ut i sommarnatten. I min mp3 spelade jag Lars Winnerbäck eller Vaken med P3 och P4. Jag gillade att vara vaken medan de andra sov och jag längtade alltid ut till myggen och tystheten. Jag gillade att känna det fuktiga gräset smeka mina bara fötter på väg ned till sjön intill stugan. Där fanns (finns) en stor sten som jag brukade sitta på, precis som min moster, mamma och morbror före mig. Ibland var sjön spegelblank och tyst och då var den som vackrast.

Jag längtar efter att få åka dit igen, sitta på stenen med blicken över sjön och med Lars Winnerbäcks Under månen i öronen.