Tonårstjejer

Jag går förbi dem på stan och kan inte låta bli att stanna. Diskret ställer jag mig på avstånd, iakttar dem på håll. Tonårstjejerna. De har nylonstrumpbyxor och tunna tights fastän luften är krispig och inte mer än åtta grader varm. Några av dem har cigaretter mellan fingrarna. En flackar vilt med blicken runt omkring sig. De sitter tätt intill varandra. Någon fingrar i håret, någon sitter med mobilen i handen, någon dricker en energidryck och ställer sedan den tomma burken bredvid sig.

Så kommer en kille gåendes med en annan kille i släptåg. Ett paket cigaretter seglar genom luften och fångas av en nätt hand. “Förlåt att det dröjde. Var tvungen att fixa en grej först. Jag tog två men resten är dina” säger han. “Tack, fan vad schysst!” svarar hon med den nätta handen. 

Jag lämnar tonårstjejerna bakom mig och promenerar hemåt. Men jag bär dem med mig hela vägen hem, kan inte sluta tänka på dem. Jag var som dem. Satt och frös på torgen, gömde mig i galleriorna, hängde utanför kioskerna i väntan på Honom. Han som skulle köpa ut till mig och mina vänner för dagen. Gröna LM, röda Pall Mall, blåa Level. Vad han köpte köpte vi.

Ofta hatade jag det; den eviga väntan och känslan av att vara beroende av dem - de äldre killarna. Om vi hade tur fick vi paketen orörda men oftast saknades två eller tre. Två eller tre till den som hade köpt ut (för besväret) men resten var våra. 

På kvällen pratar jag i telefon med en gammal vän. Vi minns det väl båda två, hur det var. Vi två, ständigt väntandes på dem. Och vi konstaterar det högt tillsammans - hur skönt det är att aldrig mer behöva vara frusen tonårstjej i väntan på cigaretter.