Stockholm, klädval, Gröna Lund, konsumtionsskam och doften av förväntan

2019-07-01 11.53.20 1.jpg
2019-07-01 11.58.23 1.jpg
2019-07-01 11.53.21 2.jpg
2019-07-01 11.53.21 1.jpg
2019-07-01 11.53.19 1.jpg
2019-07-01 11.53.23 1.jpg
2019-07-01 11.48.56 2.jpg
2019-07-01 11.48.57 1.jpg
2019-07-01 11.48.58 2.jpg
2019-07-01 11.48.55 1.jpg

Hampus och jag lärde känna varandra en kväll när vi båda två var på en spelning på gamla Verket i Umeå, som ingen av oss egentligen brydde sig om. Vi blev introducerade för varandra av en gemensam vän och tillsammans bestämde vi oss snabbt för att lämna de svettiga lokalerna. Vi gick ut, promenerade längs de folktomma gatorna och när vi korsade Renmarkstorget fick jag syn på en stor borg gjord av snö. I den klättrade vi upp och stod och pratade under stjärnorna tills tårna hade domnat bort i minusgraderna. Jag gick i nian, han gick i tvåan på det gymnasium som jag själv kom att börja på senare. Det är många år sedan nu.

Nu är jag hos honom i Ekensberg, strax utanför Liljeholmen och igår gick vi 22.800 steg genom ett 28 grader varmt Stockholm. En tur till Vaxholm hann vi också med. Luften var kvalmig och tät hela dagen, den gick nästan att ta på. Inatt sov vi skavfötters under tunna lakan i hans säng som är 140 centimeter bred och imorse åt vi frukost med balkongdörren öppen efter att Hampus väckt mig genom att spela Hov1 på sin mobil alldeles intill mitt öra. Jag gillar inte Hov1. 

Hov1 sjunger om att sparka backspeglar på vägen hem men på vägen hem från Gröna Lund sitter jag tyst med huvudet lutad mot fönstret på tunnelbanan. Mina fötter värker för vi har stått i kö, omgivna av sockerstinna barn och trötta föräldra, till alla möjliga slags attraktioner som jag hoppas att jag aldrig blir för gammal för. Det är något magiskt över nöjesfält, tycker jag. Jag älskar doften av sockervadd, frityrolja och förväntan. 

Förväntan kryper i mina ådror när jag med stor eftertanke väljer kläder ur resväskan som jag har ställt på golvet i Hampus rum. Vilka kläder jag har på kroppen känns alltid viktiga när jag är hemifrån, på ett rätt så banalt men samtidigt roligt vis och jag som förut brukade vara usel på att packa känner mig nöjd över det jag har tagit med mig. Skjortklänningen från Monki med rosa mönster, den randiga tröjan som liknar en karamell och som jag köpte på rea förra veckan och så den svarta klänningen med volang från & other stories. 

& other stories, Sephora och Fotografiska vill jag besöka innan jag lämnar storstan på onsdag. Skammen över min konsumtionsvilja är stark men inte lika stark som glädjen över att infinna sig på en annan ort, där allt plötsligt är så lättillgängligt. Här finns ju allt inom räckhåll.

Inom räckhåll från mig sitter Hampus vid skrivbordet med sin silvriga MacBook uppslagen framför sig. I honom ser jag samma frenetiska, besatta skapandeprocess som jag ser i mig själv. På samma sätt som han skapar musik med stor iver och ihärdigt tålamod skapar jag texter. Texter jag vill dela med mig av, texter jag vill hålla för mig själv. 

Nu säger Hampus att det är dags att sova så jag ska slå ihop datorn.

“Tack för att jag fick ha min formbara kudde inatt”, säger han till mig innan jag sätter punkt.