Texter:

>> Excuse me miss, may I see your ticket, please?

Det är en solig dag i juli och jag sitter på Arlanda Express. Jag är på väg mot Stockholms innerstad. Jag har lämnat min hemstad Umeå för några semesterdagar i ett gnistrande vackert Sommarstockholm. Jag sitter bekvämt tillbakalutad i det breda sätet med benen vikta under mig. Mina skor har jag tagit av mig och ställt på golvet. Det är kvavt i vagnen och i ryggslutet kan jag känna fukten leta sig genom min tunna tröja.

Plötsligt kommer konduktören in i vagnen. Han vänder sig till killen på andra sidan mittgången. “Kan jag få se din biljett, tack?” frågar han. Killen ser ut att vara bara ett par år äldre än mig. “I’m sorry, I don’t speak Swedish” svarar han på oklanderlig brittisk engelska. Han stryker det blonda, kortklippta håret ur pannan. Konduktören upprepar sin fråga på engelska och därefter sträcker killen fram sin biljett. Konduktören synar biljetten, tackar killen och vänder sig sedan mot mig.

“Excuse me miss, may I see your ticket, please?” hör jag konduktören säga och jag tittar mig förvirrat omkring i vagnen. Killen på andra sidan gången har nu tagit på sig ett par hörlurar och hans blick är riktad ut genom fönstret. Vi två är de enda passagerarna i vagnen. Konduktören tittar uppmanande på mig och stampar stressat med foten mot golvet. “Miss?” säger han. “Ja, absolut” svarar jag kort. Konduktören ser en aning generad ut när han undersöker min biljett, säger tack och sedan går vidare bakåt i tåget.

När konduktören har lämnat vagnen går luften ur mig. Ilskan bubblar genast upp. Varför tilltalade han mig på engelska men killen bredvid på svenska? Jag resonerar tyst med mig själv. Antalet turister, affärsresenärer, studenter och andra som dagligen utnyttjar Arlanda Express och som inte kan prata svenska är förmodligen stort. Och det är såklart omöjligt för konduktören att veta vem som är turist eller inte.

Men det som har hänt gnager i mig ända till dess att tåget har stannat på perrongen vid T- centralen. Det korta mötet med konduktören kanske framstår som en bagatell, men för mig är det bara en av många påminnelser om att jag aldrig kan ta min svenskhet för given. En av många påminnelser om att jag i andras ögon inte hör hit. Att Sverige inte skulle kunna vara mitt land. Varje gång en händelse likt den med konduktören på Arlanda Express inträffar drabbas jag av känslan av att inte höra till.

Under de följande dagarna tilltalas jag på engelska hela tiden; på mitt hotell, på kaféerna,restaurangerna, museerna. Varje gång svarar jag på svenska. Varje gång sjunker jag ihop lite.

>> Krönika publicerad i antologin “Var kommer du ifrån, egentligen?”, september 2019 <<